Okej. I morse möttes vi av löpet att en kvinna funnits död i en svensk filmstjärnas (finns det filmstjärnor i Sverige?) lägenhet, nu visar det sig att den döda kvinnan och "filmstjärnan" var samma person: Johanna Sällström. Det är självklart att det är tragiskt när någon dör, och det är förståeligt att det skrivs ett par artiklar om det i pressen, men allvarligt jävla talat vad är det här? Jag har svårt att se "Orkan 78" och "Mocca" som solklara representanter för bloggvärlden.
Tre tecken på att du har ramlat och inte kommer upp:
(1.) Risgröten i pulverform - med banansmak, för småbarn - som din hyresvärd har lämnat efter sig i skafferiet verkar som en bra idé. Så pass bra att du tar om. (2.) Grytan du precis har lagat på det sista som fanns kvar, och som du konstaterat luktar bajs och även smakar lite så, verkar som en bra idé (inget krav på omtag här dock). (3.) Toapapper är för dyrt för att köpa och du stoppar med dig en rulle från jobbet.
Livets krydda fortsätter att berömma Schüldt i P2 som går från klarhet till klarhet. I veckans program blev det ingen intervju med någon representant för "smal samtidiga pop", men väl Jarl Alfredius om det livsnödvändiga i att dagligen använda rösten. Samtalen i programmet är alltid intressanta, relevanta. Denna vecka uppskattade jag framförallt kördirigenten Gustaf Sjökvist om bland annat dödsmässor och det svenska körsoundet (något jag däremot extremt starkt ouppskattade var körledaren . För ett par veckor sedan myste jag till dirigenten Herbert Blomstedts hyllning till naturen. Hans sätt att definiera god musik var dessutom lysande och, tror jag, korrekt: ju fler associationer och känslor ett stycke väcker, desto bättre är det; en låt som endast väcker en association, som bara får dig att vilja knulla, att vilja slåss eller dansa, det är en dålig låt.
För att fortsätta på finmusiktemat, och för att knyta an till en tidigare post här på bloggen, så sänder P2 ikväll måndag ett porträttprogram om Steve Reich med start 21.00. Kan vara något.
Bara föräldrarna får skälla på sitt barn, inte vem som helst. Och för att samlivet ska flyta på utan problem brukar vi inte tala negativt om någon annans saker, utseende, kompetens eller dylikt. Däremot är det ok att kritisera sig själv. Det är så det funkar.
Idag gick jag till Herr Judit för att kränga en del gamla kläder som jag inte har använt på flera år och som bara tar upp plats. In allo sju plagg i en plastsäck. Så när de bara tar emot två av dem känner jag mig förstås förnärmad. På något sätt ratar de något som är mitt, som jag har investerat något slags känsla i och som jag med något slags omdöme har valt att köpa en gång i tiden.
Nu vill ju inte jag heller ha de sju plaggen ifråga på mig, det är ju själva anledningen till att gick dit. Så att de inte tar emot dem kommer rent teoretiskt inte som en chock. Det var faktiskt inte särskilt bra grejer. Och de sysslar ju faktiskt med business, the bottom line. Men känslan av smuts och förnedring på vägen ut från butiken är hur som helst där. "- Här är mina saker. Är det något ni tror att någon skulle kunna vara intresserad av att köpa och ha på sig? - Nej. - Ok."
Jag funderar lite kring att börja med en helt ny satsning här på Livets krydda, veckans Namn och nytt-höjdare. Här är i alla fall denna veckas höjdare, publicerad i dagens tidning, så får vi se vad som händer i fortsättningen:
Jag klarar mig bra genom att i första hand
använda second hand
säger Torgny Eklund i Linköping.
Jag har tidigare skrivit om matlagnings-teve (Jamie Olivers frontalkonfrontation med den engelska skolcuisinen), nu måste jag tipsa om tv4+ "Vad blir det för mat?". Per Moberg lagar klassisk svensk husmanskost i sitt eget hem med kopparpannor och skärblock. Årets bästa svenska TV-personlighet, alla kategorier.
Det finns några saker som bara är roliga, under förutsättning att de görs på rätt sätt, förstås. Eller såhär: det finns några saker som oftare än andra är bra comedy.
Ett exempel är ordvitsar och namnskämt. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det, det bara är kul när man skruvar ett ord eller ett uttryck till en vits. Leendet kommer liksom direkt, naturligt; det är väldigt roligt på ett väldigt grundläggande sätt. Det är humorns ekvivalent till sött eller fett x salt. Det tilltalar direkt, utan omsvep.
Ett annat exempel på något som i princip alltid producerar ett direkt, genuint leende är Lika som bär-bilder. Rent intellektuellt går det inte att förklara vad som triggar skrattreflexen, för på papperet är det inte alls särskilt roligt att Peter LeMarc ser ut som en säl. I text är det inte ens nära humor. Men när jag nyss för första gången läste/tittade igenom bloggen SVT Nöje skrattade jag (eller log, jag skrattar sällan) säkert tio gånger. Det är ett bra betyg. Där har någon verkligen hittat kärnan av kul, och så håller han sig till det. Lyckat.
