Nattradio

I natt innan jag skulle lägga mig plöjde jag de fem delarna i reportageserien om Mannen som P1 sänt under vintern. Det var ganska intressant lyssning. Mycket information och funderingar som hörts förr givetvis – män har färre och mindre intima sociala kontaktnät, vilket leder till större ohälsa, fler självmord och så vidare – men även en del för mig okänt. Exempelvis, påstod någon, leder ökad jämställdhet i relationer till ökad hälsa inte bara för kvinnan utan även för mannen. Rent bokstavligt faktiskt, eftersom det har visat sig att han då lever längre. Och ett genomsnittligt penetrativt samlag är omkring en till fem minuter innan mannen kommer, mellan fem och tio minuter är att betrakta som långt. News to me.

Det genomgående temat i serien var givetvis hur mannen förhåller sig till det traditionella mansbegreppet och den nya bilden av hur han skall vara, tänka och föra sig, den potente doern kontra den med- och inkännande människan, ungefär. Det är mycket om det där nu. Ronnie Sandahl har ju skrivit en, av olika skäl, mycket uppmärksammad bok i ämnet, liksom bland annat medverkat i en märklig, dålig intervju med mycket eftertänksamhet i förra veckans Kulturfredag för att prata om hur det här funkar. Men jag har lite svårt att förstå den egentliga motsättningen, den egentliga problematiken. För många verkar det vara väldigt svårt att pussla ihop tradition och förväntningar å ena sidan och modernitet och förväntningar å den andra. Förvisso har jag väldigt få egenskaper som gör att jag kan identifiera mig med det traditionella mansbegreppet, den nya rollen kan snarast ses som min räddning.

Angående något helt annat såg jag nyligen att Ström dragit igång igen och det stör mig ganska mycket att jag inte vetat om det förrän nu eftersom jag därmed har missat en hel del. Förra vintern och vårens program var riktigt bra vill jag minnas.

Jan Banan

En av Sveriges absolut osoftaste människor, demagogen Jan Björklund, tycker att kontrollen av friskolor är för dålig. I Aktuellt ber K-G om något exempel och får till svar: "Jag har inga konkreta belägg för att det finns extremism i religiösa friskolor, men ingen har heller belägg för att det inte finns, och det tycker jag... det gör mig orolig."

Det är möjligt att kontrollen av svenska friskolor är för dålig. Om det vet jag väldigt lite. Men med Björklunds logik kan man motivera i princip vad som helst. Övervakning, avlyssning, tortyr och you name it. För vem har belägg för motsatsen till påståenden helt tagna ur luften? Idiot.

För det är du värd

Själv har jag aldrig riktigt känt det naturliga sambandet mellan misslyckande eller nedstämdhet och ätande och frossande. Men det verkar ju vara vanligt att dra i sig en halvliter cookie dough-glass när killen har gjort slut eller i allmänhet unna sig en ljus hundragrammare efter ytterligare en dålig dag. Jag kan ändå förstå det, det går nog att finna tröst och kraft där någonstans i det riktigt feta. Och alla har ju sina laster.

I kvällens, för övrigt mycket sevärda, första del i porträttserien av Göran Persson berättade han om när Helmut Kohl vid ett EU-möte en gång sålt sig alltför billigt till Frankrike och Holland. Den tyske kristdemokraten dövade ilskan och besvikelsen med två rejäla assietter smör, sen kunde han varva ner något. Det var en mycket rolig mental bild som tecknades.

En sån där (ledig) dag

Det tröttaste och tråkigaste man kan göra på våren, är att skriva om våren, om hur härligt allt är helt plötsligt. Så jag skriver om att vara ledig istället. Jag älskar att vara ledig. Jag har aldrig förstått dem som blir rastlösa av att inte jobba, av att bara ha en massa tid att spendera efter eget huvud. Jag har i och för sig aldrig haft ett arbete eller annan sysselsättning som jag fullständigt gått upp i, som betytt något för mig på riktigt, annat än den grundläggande funktionen att ställa mat på bordet. Men ändå.

Hur som helst, en ledig dag är en bra dag. Denna dag vaknade jag strax efter middag, jag åt en vegetarisk pasta bolognese till "frukost" (jag hade givetvis föredragit något som påminde om en frukostbuffet men det fanns inte att tillgå idag), hämtade hem Lost och såg Martin Luuk berätta om sin syn på litteraturen i gårdagens Babel.

Efter en dusch gick jag iväg på tur, Hornstull-Örnsberg-Hornstull. Det egentliga målet var Stockholms stadsmission i Liljeholmen (vid sidan om själva "resan", förstås) men eftersom jag inte vet var det ligger och inte hittade det omedelbart när jag letade bestämde jag mig istället för att bara vara, för att bara gå. Många gånger på vägen tänkte jag att, nej, nu är det nog dags att vända. Men det fanns hela tiden geist kvar för att fortsätta. Promenaden fick sin naturliga vändpunkt på en U-formad brygga vid Vinterviken. Här stannade jag en stund på en bänk vid vattnet. I motljus såg jag isen brista, och jag hörde barn leka och fåglar kvittra. På vägen tillbaka luktade det svagt av jord och hela naturupplevelsen kulminerade då jag gick över en forsade, brusande vårbäck med mynning i Trekanten. Längs vägen såg jag åtskilliga sällskap som drack utomhusöl, en flicka som lekte barfota i linne och byxor i en trädgård och några familjer som precis dukat fram till årets första eftermiddagsgrill. Vad gôtt det såg ut.

Idag var en sån där dag, bara.

Backfire på belåtenheten

Det är en fin känsla när man har åstadkommit något, när man har slutfört något man företagit sig. Det kan handla om exakt vad som helst, från smått till stort. Men givetvis är känslan lite mer intensiv då man slutfört något som faktiskt har krävt någonting av en själv, tanke och intellektuell spänst, kreativitet och fantasi eller bara lite vilja.

Själv har jag precis lämnat in ett råmanus till en uppsats. Det är en liten uppsats, dessutom i grupp, och i och med att det är fråga om råmanusinlämning kan mycket hända än; kanske får vi göra om mycket, kanske och förhoppningsvis inte. Hur som är känslan av viss tillfredsställelse och belåtenhet påtaglig, särskilt som det innebär att jag kan ta ett par dagar (i bästa fall nästan ett par veckor) ledigt. Och tänk: ett par veckor ledigt i solen, det vore något!

Sedan kommer ju hela den biten kring att under seminarium bli varse om att det man hade åstadkommit faktiskt inte var särskilt bra. Det är alltid lika tråkigt. Men tråkigast av allt måste det ju ändå vara att få sin uppsats sågad av Peter Wolodarski över tre spalter på ledarplats i Sveriges största morgontidning. Det är ändå höjden av backfire på den där känslan av belåtenhet.

Lärdom: Ropa aldrig hej.

Gammalt djungelordspråk

Några visdomsord:
Lycka är att vara så dum att man inte inser hur dum man är. Olycka, å andra sidan, är att vara så pass smart att man inser precis hur dum man är.

Tack för idag

För omkring fem år sedan förlade jag mina morgnar väldigt sent. Jag minns exempelvis att folk i min studentkorridor gick upp och stack iväg till skolan kring 8. Det tyckte jag var som att gå upp på natten, mer eller mindre. Men framförallt var mina morgnar, för fem år sedan, väldigt korta.

Låt oss säga att jag hade en föreläsning "mitt på dagen". Då gick jag upp halv 12, sköljde kanske av ansiktet i vatten, tog på mig kläder (ofta något som låg framme, gissar jag, så här i efterhand) och stack iväg antingen till fots eller på cykeln. En cigg på vägen bara, kanske en automatkaffe i en deciliterstor brun plastmugg. En cigg till. Det skulle inte fungera idag. Jag måste ta det lugnt, jag måste duscha och, framförallt, jag måste äta.

Frukosten är, i sanning, dagens viktigaste mål. Jag har den senaste tiden utvecklat ett allt större behov av liksom intresse för morgonmaten. Dagens frukost bestod av ett par lättscramblade ägg, två koppar kaffe, en mindre fruktsallad, ett glas blodgrapejuice, två skivor dinkelkaka med cream cheese och ett glas fil. Det är någonstans där jag vill jobba: ett par grejer att äta, ett par grejer att dricka, och så någonting att runda av det hela med (frukt). Jag gillar att äta saker med olika konsistens, med olika smak och särskilt gillar jag att kunna alternera vad jag äter under själva frukosten. Lite här, lite där: känslan av att sitta vid en buffé. Hade jag bara ätit kött hade steget till bacon och stekta korvar inte varit långt. Kanske bör jag i alla fall arbeta in lite rökt fisk på frukostbordet?

Men jag vill minnas att jag klarade mig utmärkt bra utan att ta det lugnt, duscha och äta innan jag startade dagen i det offentliga. Jag fick kanske lite oftare då än nu höra att jag såg trött, alternativt sjuk, alternativt död ut. Men sådana kommentarer kommer fortfarande ibland så jag vill inte tillskriva mina förändrade morgonrutiner allt för mycket. Möjligen känns starten på dagen lite, lite oftare som i Agneta Fältskogs "Tack för en underbar vanlig dag". Och det är ju värt rätt mycket faktiskt.