White men can jump

Igår kväll hölls etermedias Vita huset-korrespondenters middag i Washington. Här käkar journalister och annat mediafolk flerrätters med den politiska eliten. De skrattar, skrockar och bjuder på sig själva. De har det gôtt ihop. Det hade ju inte funkat i Sverige. Den högaktuelle Erik Fichtelius fick otroligt med skit efter att det för några år sedan blev känt att han under en lång period spenderat kvalitetstid med Göran Persson. Deras relation var professionell men det räckte ändå för att hans opartiskhet skulle ifrågasättas. Med rätta. Rapports K-G Bergström tar enligt uppgift inte emot ens en bulle till presskonferenskaffet. Man vill inte gärna förena nytta med nöje.

Hursomhelst. För ett år sedan gjorde Stephen Colbert sin klassiska comedy på temat Bush ett par meter till vänster om just Bush på en liknande pressmiddag. Och igår var kvällen då Karl "Hjärnan bakom Bush" Rove blev MC Rove. Det är roligt. Det tyckte CNN också för under natten har det snackats och skrattats åt hans spexeri (jag har, eftersom jag har jobbat natt och "i skrivande stund" är precis hemkommen och i färd med att gå och lägga mig, sett en hel del CNN under natten). Det finns ju en whigger i varje torr, intellektuell man. Oproportionerligt ofta är det just hiphopen som blir medium när han ska spela Allan. Att göra en rap verkar stå högst på listan över möjliga uttryckssätt. Jag vill minnas att Ingvar Carlsson gjorde en vid ett tillfälle. I MC Rove-videon bör man särskilt lägga märke till posset runt omkring: mannen längst till höger som på ett utmärkt sätt fångar ghettokänslan: låg tyngdpunkt, lätt böjda knän, spastiska nackrörelser och snygga gängtecken med fingrarna, och mannen precis till vänster om Rove som väljer att chilla i avslappnad g-funk-stil. Den enda afroamerikanska mannen väljer att hålla god min och rör sig på ett självklart och sofistikerat sängkammarsoulsätt. Rove själv kan givetvis inte hålla sig från breakdancens mest grundläggande move, jämfotahoppet. Att det hela avslutas med apljud (dock med ansatsen att härma scratching) är pricken över i.

The have-nots rätt till sanning

Kvällstidningsjournalistiken är en rätt öppen dörr att sparka in, eller mål att skjuta på, eller vad man ska kalla det. Men jag hatar den. Och då menar jag inte den parallellexistens där fattig tv eller någons pattar blir artikelföljetonger, och hela den biten, utan skribenternas självpåtagna hjälteroll. De kämpar på hederligt folks sida, använder pennan som vapen för att å knegarnas vägnar sätta dit dem som har. Det provocerar mig något enorm, det är populism, det är äckligt.

Idag skriver Jennifer Wegerup i Sportbladet om Zlatan och sin djupa besvikelse över hans arrogans. Han är ojuste, för att tala med Persson. Uppskrivningarna och peppen är borta. Kvar är smaken av oförrätt, en av de riktigt få genuina känslorna. Särskilt på Aftonbladet. Och i argumentationen använder hon givetvis knegarna. Det är dem är synd om, på riktigt. Hon skriver t ex:

"Det kan inte vara lätt. Jag förstår att Zlatan inte har lust och ork att förklara för 55-årige Leif, lagerarbetare från Göteborg, varför han valde att utebli från landslaget. Eller för Rasmus, Ali, Jocke och alla de andra tonårskillarna och yngre männen som mejlar mig i massor. De som dyrkar Zlatan, de som har honom som förebild, de som är så glada att han är tillbaka [...] Härliga Ulla, en fotbollsälskande pensionär från en förort till Stockholm, hon var så nöjd att Zlatan återvänt till hennes älskade landslag. Men inte heller hon var värd att få veta skälen till bojkotten och återkomsten. Den ensamstående tvåbarnsmamman Hanna i Zlatans hemstad Malmö, hon som har två smågrabbar som tapetserat sitt trånga rum med bilder på idolen, inte heller hon är viktig nog att få veta."

Varför i helvete är skulle Härliga Ulla vara värd att veta, vad har hon gjort för att förtjäna den rätten? Att man är lagerarbetare, tonårskille, pensionär eller ensamstående mamma utgör i alla fall inget som helst skäl. Och det vet Jennifer också.

I övrigt kommer här del två i serien Namn och nytt-höjdare:
Ingen Gripen i Jas-affären.

Let's Pök

Lördag kväll i konungariket Sverige. Jag har bestämt mig för att vara hemma och "jobba" vilket visar sig bli en så kallad TV-kväll framför repriseringen av Så ska det låta som gästas av sveriges svenskaste tjej Jessica Andersson, sveriges mest överskattade artist Jennifer Brown (hon och Eric Gadd), nån random musikalartist och buskiscomedymannen Fredrik "Fredde" Granberg. Fredde kör några komediknäck på att dra ner brallorna, headbanga osv och jag blir påmind om att jag, när andra tydligen upptäckte hip-hopen och kollade Yo! MTV Raps dagarna i ända, lyssnade på Rara söta Anna, garvade läppen av mig åt wunderbaums och raggarballe med svängdörr och köade i en timme på Åhlens i Västervik för att Fredde och Peter Settman skulle rita polisonger med svart tuschpenna på mina 11-åriga kinder. Jag har aldrig känt mig mer mogen för psykoterapi än nu, det ligger tydligen mycket och väntar på att komma fram i mitt inre.

För övrigt tänkte jag bara föra två roliga saker vidare:
Rolig sak #1. Gustav "Gustav Gelins kanin" Gelin skriver på sin blogg om en klubb som kanske kommer heta "Vi som aldrig sa Horace", det är väldigt roligt.
Rolig sak #2. Erik droppade största klassikerklyschan igår: "Sushi är ju inte fisken vettu, det är riset". Det är så roligt med människor som säger sånt - ungefär samma människor som hela tiden måste berätta att dom upptäckte hip-hopen runt 89 när dom lånade sina storebröders mixtapes med musik dom breakade till.

In sickness and in health

Jag är en av de cirka 1.3 miljoner svenska människor som följer Eric Fichtelius dokumentärserie om Göran Persson. En del av behållningen med "Ordförande Persson" är att den ger oss en fördjupad inblick i Görans liv (och den cementerar, i mina ögon, verkligen bilden av vår forne landsfader som en extremt narcissistisk, nästan psykopatisk, människa). Men framförallt dyker det upp små sekvenser som är väldigt roliga. Rickard har tidigare skrivit om Herr Kohls känsla för smör som dök upp i avsnitt ett, dagens avsnitt berörde bland annat mordet på Anna Lindh. Det vevades bilder på sörjande människor utanför NK, och då tänker jag såhär: Är det samma människor som firar VM-guld i hockey på Sergels? Jag tror det. Dom är med Sverige, i medgång och motgång - Vilka hjältar.

Nattradio

I natt innan jag skulle lägga mig plöjde jag de fem delarna i reportageserien om Mannen som P1 sänt under vintern. Det var ganska intressant lyssning. Mycket information och funderingar som hörts förr givetvis – män har färre och mindre intima sociala kontaktnät, vilket leder till större ohälsa, fler självmord och så vidare – men även en del för mig okänt. Exempelvis, påstod någon, leder ökad jämställdhet i relationer till ökad hälsa inte bara för kvinnan utan även för mannen. Rent bokstavligt faktiskt, eftersom det har visat sig att han då lever längre. Och ett genomsnittligt penetrativt samlag är omkring en till fem minuter innan mannen kommer, mellan fem och tio minuter är att betrakta som långt. News to me.

Det genomgående temat i serien var givetvis hur mannen förhåller sig till det traditionella mansbegreppet och den nya bilden av hur han skall vara, tänka och föra sig, den potente doern kontra den med- och inkännande människan, ungefär. Det är mycket om det där nu. Ronnie Sandahl har ju skrivit en, av olika skäl, mycket uppmärksammad bok i ämnet, liksom bland annat medverkat i en märklig, dålig intervju med mycket eftertänksamhet i förra veckans Kulturfredag för att prata om hur det här funkar. Men jag har lite svårt att förstå den egentliga motsättningen, den egentliga problematiken. För många verkar det vara väldigt svårt att pussla ihop tradition och förväntningar å ena sidan och modernitet och förväntningar å den andra. Förvisso har jag väldigt få egenskaper som gör att jag kan identifiera mig med det traditionella mansbegreppet, den nya rollen kan snarast ses som min räddning.

Angående något helt annat såg jag nyligen att Ström dragit igång igen och det stör mig ganska mycket att jag inte vetat om det förrän nu eftersom jag därmed har missat en hel del. Förra vintern och vårens program var riktigt bra vill jag minnas.

Jan Banan

En av Sveriges absolut osoftaste människor, demagogen Jan Björklund, tycker att kontrollen av friskolor är för dålig. I Aktuellt ber K-G om något exempel och får till svar: "Jag har inga konkreta belägg för att det finns extremism i religiösa friskolor, men ingen har heller belägg för att det inte finns, och det tycker jag... det gör mig orolig."

Det är möjligt att kontrollen av svenska friskolor är för dålig. Om det vet jag väldigt lite. Men med Björklunds logik kan man motivera i princip vad som helst. Övervakning, avlyssning, tortyr och you name it. För vem har belägg för motsatsen till påståenden helt tagna ur luften? Idiot.

För det är du värd

Själv har jag aldrig riktigt känt det naturliga sambandet mellan misslyckande eller nedstämdhet och ätande och frossande. Men det verkar ju vara vanligt att dra i sig en halvliter cookie dough-glass när killen har gjort slut eller i allmänhet unna sig en ljus hundragrammare efter ytterligare en dålig dag. Jag kan ändå förstå det, det går nog att finna tröst och kraft där någonstans i det riktigt feta. Och alla har ju sina laster.

I kvällens, för övrigt mycket sevärda, första del i porträttserien av Göran Persson berättade han om när Helmut Kohl vid ett EU-möte en gång sålt sig alltför billigt till Frankrike och Holland. Den tyske kristdemokraten dövade ilskan och besvikelsen med två rejäla assietter smör, sen kunde han varva ner något. Det var en mycket rolig mental bild som tecknades.