Dirt: ett junidygn

Sommarens första tråkdagar kom denna vecka. Mulet, lite regn, sjutton grader, ingen att umgås med. Då fick det bli en säsong Dirt för mig. Jag började igår kväll och slutade nyss. Och jag har gillat det. Ta en del Entourage för Hollywoods miljöer och kändisar, en del Sports night för redaktionsrummets uppskruvade tempo och en del Veronica Mars (som jag i och för sig knappt har sett och därmed inte borde försöka använda som referens) för nystande i storys genom klassiskt privatdeckararbete.

Skvallertidningen Dirt ("för Wal-Mart-morsor") och den ansedda Now med lång publicistisk tradition fusioneras till DirtNow för att banta utgifter. Det blir en glossy tabloid som varje vecka ska ha ett omslag med tillhörande story snaskigare än någon annan, och snaskigare än förra veckan. Redaktionschefen Lucy Spiller (Cortney Cox) är beredd att i princip gå över lik för att fylla omslagets tomma ark med bild och rubrik till en bra cover story. Och lika skrupellösa är de kändisar - några fiktiva, några faktiska och några oblyga blinkningar till verkliga ansikten - vars karriärer hänger på att pressen är på deras sida, för när vinden vänder är de gårdagsstoff över en natt. Det blir därför en tretton gånger fyrtiotvå minuter lång studie i skitjournalistikens etiska dilemman. Är det okej att pressa tonåriga incestsoffer på storys, utpressa folk, deala med textreklam för saftiga tips, lura basketstjärnan till sex med en hora i en swimming pool för lite bra bilder och allmänt skita i de personliga konsekvenserna av ett publicerande? (Ja på alla.) Därtill ett frossande i sex, onani, psykisk sjukdom, blod, ett kul Vänner-gästspel från Jennifer Aniston i sista avsnittet samt ett slags det-är-ensamt-på-toppen-sensmoral. Ett rätt skapligt junidygn alltså.

Nu tänkte jag se The Riches.

Bland bärs och brudar

Knutpunkten i Sopranos-familjens organisation är ju strippklubben Bada Bing, eller the Bing kort och gott. Det är knappast familjens mest inkomstbringande affärsområde men här finns kontoret och det är hit man kommer för att slappa. Bakom lyckta dörrar med en gabagool-macka, en bärs och ett parti biljard eller framme vid scenen med en god drink och en naken brud i ansiktet.

Men det här med strippklubbar är ju ett intressant fenomen. Jag har aldrig varit på någon, ingen jag känner heller vad jag vet. I USA verkar det vanligare, åtminstone inom popkulturen. Typ alla har varit och sett stripp. Vem som helst från Al Bundy till valfri dekad snut, till Entourage-gänget eller någon nydumpad tonåring som dras med av farsan eller polarna för att dränka sin sorger i en bärs och mellan två riktigt stora pattar.

Men vad är det egentligen för miljö att hänga i? Det är så svårt att förstå varför män vill gå dit. Svinrika, svinsnygga Hollywood-kändisar som feta och fattiga avarage Joes. Uteslutande män i potent ålder, riktigt, riktigt kåta efter att ha tittat på när de porrigaste tjejerna de någonsin har sett dansat nakna på ett par armlängders avstånd, obegränsat med alkohol och krögare på fel sida om lagen. De senaste dagarnas debatt om öl på fotbollsarenor och den osunda, manliga alkohol- och våldskulturen kring fotbollen bör ju egentligen hamna i lä i jämförelse med strip jointsen. All denna missriktade kåthet, det helmanliga klientelet. Det kan inte vara en sund miljö.

Men det ser trevligt ut backstage på the Bing åtminstone.

My time is prime time

Dagboksanteckning, andra juni, tvåtusensju.

Vaknar av att telefonen plingar till och brummar tre gånger mot hurtsen vid sängen. Sms. Kollar av vad det står, ser också ett meddelande jag fick för fyra timmar sedan. Klockan är 16.30. Shit vad mycket klockan är, somnar om. Vaknar 17.30, vill sova mer, är för bakis för att orka annat än sova. Ute upplever Stockholm årets bästa dag. Tvingar mig upp, gör te och sveper fyra koppar, gott. Funderar på mer te men hejdar mig. Sitter vid datorn, väntar på bättre tider. Duschar. Åker fyran till Skanstull. Promenerar till Katarina bangata. Bevittnar fotbollshistoria, tv-historia. Tar fyran hem, funderar på 7-11, chips eller något annat ätbart, har ingenting hemma. Bestämmer mig för att skita i det, har ris och soja hemma, det är gott. Riset har fem-sju minuter kvar på plattan, bestämmer mig för att göra det lite roligare genom att vända runt en kvarts purjo, en vitlöksklyfta och en orange chilifrukt i lite smör. Tar hela chilin, skivar ner, ser ut som en paprika, det här ska bli gott. Börjar hosta när jag andas in stekoset, det kanske blir starkt. Tar av riset och lägger det på tallriken, rör runt lök och chili i riset, drar på rätt skapligt med soja. Mmm. Nu är jag hungrig. Klockan är kring midnatt. Tar för mig av nattvickningen, det är riktigt starkt, häller upp ett glas vatten, sveper det, häller upp ett nytt, tar återigen för mig av ris och lök och soja och chili. Dricker mer vatten, gör så gott jag kan, jag har ju inget annat, jag är ju hungrig, jag har ju ändå gjort allt, kan ju inte bara slänga det. Petar bort chilin, kämpar för att inte börja gråta av hettan, det gör ont i munnen, kring läpparna. Nu är nästan allt uppätet, lite kan jag lämna. Spolar ner resterna i slasken och diskar av tallriken. Det börjar bränna i munnen, det är outhärdligt, jag måste dricka vatten, det svalkar, gott. Men det fortsätter att bränna, inser att det enda som hjälper, enda möjligheten, är att stå med öppen mun under kranen. Vad tråkigt det är att stå under kranen, nu måste det räcka, har stått och spolat gommen i fem minuter, men nej det bränner fortfarande, tar vatten i munnen, sätter mig vid datorn, sitter ett tag, spottar ut, det bränner fortfarande och jag fyller på nytt munnen med vatten, upprepar beteendet i cirka tjugo minuter. Äter lite popcorn, blir illamående, är proppmätt efter allt vatten. Går och lägger mig. Släcker lampan kring halv tre. Vaken tid: nio timmar.

Smaka på Plura

I ett reklamblad i dagens DN skriver Plura en härligt livsbejakande krönika. Den sammanfattar på det stora hela vad det innebär att ha det gôtt en stockholmsk sommardag.

Först tar han en promenad längs Karlbergskanalen och tillbaka igen upp på Rörstrandsgatan. Där stannar han på en fika med en tidning och en cigarett i var hand. Halvvägs ner mot Odenplan ringer en kvinna och ber honom komma in till stan för att prova en kavaj. Han är lycklig och blir lyckligare för varje timme som går. Vid Kungsträdgården möter han en polare och de går upp mot Söder. Plura är sugen på Retsina och föreslår att de ska äta grekiskt ikväll, varpå han ringer samman släkt och vänner som gemensamt äter vindolmar, oliver, fetaost, dricker vin och sprit, i kvällssolen på Bondegatan.

Det är en riktigt bra dag. Reklambladet är en annons för Smaka på Stockholm. På fredag spelar Eldkvarn i Kungsan, kanske är jag där.

Sopranos och zigenare

Just nu (och i princip alltid) är ju Sopranos världens bästa tv. Allt är perfekt. Två avsnitt återstår innan serien är borta för alltid. Då är det nog dags att ta om den från början. Första säsongen såg jag bara sporadiskt på tv och även övriga säsonger fram till nummer fem såg jag på SVT:s kvalitetsdramatimme på söndagarna i år efter år. Det skulle med andra ord vara intressant att se den mer koncentrerat och under en mer koncentrerad tidsperiod.

Kläderna har alltid varit ett kapitel för sig. Jag älskar dem. Tunna hawaii-skjortor, wifebeaters, kostymbyxor, träningsoveraller och mockajackor som plockas samman från ett slags italiensk klädbuffé och kombineras i det oändliga. Särskilt träningsoverallen är det ultimata leisure wear-plagget. Den bärs av en sådan som Paulie "Walnuts" (eller Bobby Baccalieri, för den delen) upp med en värdighet och självklarhet som gör att den inte har något som helst att göra med svenska semesterfirare. Inte heller kan campingfolket bära shorts på samma sätt som Paulie gör i exempelvis sjätte säsongens femtonde avsnitt, när han och Tony ska ut med båten Sea vous play nere i Florida. Ett par enkla grå bomullsshorts som börjar på naveln och slutar strax ovanför knäet, ett vitt linne, en tunn, ljust mintgrön kortärmad skjorta och ett par vita skinnloafers. Det är utan tvivel sommarens look. Riktigt bra scen för övrigt när Paulie packar väskan och stoppar med sig tre par exakt likadana kritvita loafers; vad som än händer kan han stay fresh med krispt vita skinnskor. Det är sådan detalj som skiljer Paulie från det genomsnittliga norduppländska paret en julivecka på Öland. Och som gör honom till en modeförebild.

För övrigt har ju mobstermodet i Sopranos sin tydliga motsvarighet i romerna här på hemmaplan: loafers, kostymbyxor, mocka- och skinnjackor och perfekta, glansiga rockabillyfrisyrer. Det är med andra ord dags att ge romerna den credd de ska ha.

Medelklass: meningen med livet

I lördagens DN Kultur finns en artikel om kulturkoftan. Eller, rättare sagt, om kulturkoftan och framförallt begreppet "medelklass" som skällsord. Tidigare avfärdade man meningsmotståndare i kulturdebatten som "gubbe", idag är det medelklass. Och vad man menar är en ganska liten vänsterliberal, smakdefinierande Stockholmsklass. I förlängningen syftar man väl på att överhuvudtaget ligga innanför normalitetens gränser, att vara normaliteten. Men i huvudsak på de som bestämmer normaliteten.

"Varför älskar alla att hata medelklassen? Ingen vill vara det, påfallande många är det", inleds artikeln. Jag köper inte riktigt det där. För mig är inte (intellektuell) medelklass ett skällsord utan en plats i den sociala hierarkin som är värd att sträva efter. I grund och botten är målet med mitt liv att tillgodogöra mig och behålla medelklassens värden och normer, att inte falla tillbaka i okunnighet och smaklöshet.

För mig är medelklassen ingenting självklart. Både min mammas och min pappas föräldrar var småbönder, kristna, konservativa. Jag är andra generationens bondson. Min mamma är arbetare, pappa har sjuksköterskeutbildning. Jag har aldrig haft någon som helst förväntning på mig att "lyckas", än mindre krav. När jag växte upp fördes aldrig några politiska eller intellektuella diskussioner kring matbordet. Vi hade inte konst, designerinredning, tidskrifter eller god litteratur i bokhyllorna. Jag har inte sett världen. Under uppväxten semestrade vi i tält i södra Sverige och första gången jag var på utlandsresa med min familj, undantaget ett par avstickare till Danmark och Nordtyskland med bil, var förra sommaren. Jag kan inte spela något instrument och jag har inga konstnärliga färdigheter. När jag ser mig själv i spegeln ser jag arbetarens osköna anletsdrag och rödgula hår. Och gillar det inte.

Jag vill inte med denna redogörelse understryka min autenticitet. För det är tydligen så man positionerar sig gentemot den nervösa, stiffa och självgoda kultureliten och medelklassen. Man drar upp att man haft jobb som städare och torkat spyor och sperma till exempel (Linda Skugge) och kan därmed använda någons upplevda eller egentliga klasstillhörighet som vapen i kulturdebatten. Vad jag snarare vill är att ifrågasätta begreppet (intellektuell) medelklass som någonting negativt. För mig är det odelat positivt. Jag vill kunna läsa, förstå och tillgodogöra mig god smak. Jag vill inte leva ett liv utan smak, stil, det är meningslöst. Anklagar du mig för att vara medelklass, kulturkofta, "vänster", kommer jag att ta det som en komplimang.

Om när jag jazzade över bron en morgon

Jag är i grund och botten en glaset-är-halvtomt-person, har svårt att se möjligheter där andra ser problem, svårt att dra lärdomar av motgångar, vända dem till något positivt. Jag gottar mig hellre en stund i skiten, tänker att aldrig kan det få vara min tur, självömkar lite.

Men i natt hände det. Efter en tolvtimmars på stan vaknade jag vid femtiden i ett bussgarage i Liljeholmen. Det finns ingenting att glädjas åt med det. Det går att föreställa sig hur makalöst osoft det hade varit om jag inte hade vaknat i den stund jag ändå gjorde det. Jag hade fått välja mellan att sova på bussen - breda ut mig över sista sätesraden bara - eller att försöka rodda fram något nummer till någon som kunde komma och hjälpa mig. Men eftersom jag hann vakna precis innan chauffören skulle gå ur och låsa bussen hann jag också komma av, i sista sekund. Chauffören blev arg på mig, frågade varför jag var kvar, varför jag inte gått av. "Jag somnade", berättade jag och stack i väg.

Sen fick jag promenera över bron till Hornstull medan staden vaknade. I lurarna hade jag Sonny Rollins "St. Thomas" och det soundtracket till den promenaden kan tyckas kontrapunktiskt, men nej. Just då, just där fick det mig att le, att trivas. Jag gick över bron och hade det ändå skapligt gôtt. Trots att jag ett par minuter tidigare vaknat upp i ett garage, full, trött, leds, så såg jag en möjlighet, och tog den.