Partymode

Typ hälften av mina vänner och bekanta träffar jag aldrig annat än i samband med alkohol. Det betyder med andra ord att de flesta personer som jag på ett eller annat sätt känner, och som känner mig, upplever mig endast som jag är när jag är berusad. Då är jag peppad och full av geist, och helt oförmögen att resonera kring framtid och konsekvenser; jag dansar, stojar, och förolämpar människor till följd av dåliga skämt och en intensifierad jargong som för utomstående nästan alltid uppfattas som dryg, till och med otrevlig.

Så istället för att få visa mig från min bästa sida, som jag ju precis som alla andra trots allt har jobbat en del med att skapa och kultivera, är jag i nästan allas ögon en gapig, lite otrevlig, onödigt taggad och fullkomligt irrationell snubbe som man gör bäst i att undvika. Det känns synd.

Om P3

Jag tror att P3:s målgrupp är människor mellan 15 och 40, eller något i den stilen. Alltså borde jag rent teoretiskt åtminstone kunna ha kanalen på medan jag äter brunch på jobbet. Men det går inte. Eftersom dagens sommarpratare var ointressant och jag gärna ville ljudsätta måltiden testade jag för första gången på många månader att lyssna på program 3. "Christer", läste jag i tablån, och tänkte att det kan ju vara underhållande, kan det inte?

Nej, kan jag konstatera. Jag uthärdade i ett par, tre minuter innan jag var tvungen att höja rösten och i princip skälla ut radioapparaten för att lösgöra irritationen, och sedan byta tillbaka det tråkiga men trots allt uthärdliga Sommar. I Christer fick så kallat vanligt folk ringa in och berätta vilka djur de var rädda för - en värmländsk, glad tjej var rädd för möss, och en kille kring tjugo berättade att han var rädd för varulvar! Exakt där fick jag nog.

Samma känsla fick jag i dag, som jag har jag fått de senaste gångerna när jag har försökt lyssna på P3. Utan frivilligt von oben-perspektiv kan jag helt frankt påstå: det är alldeles för svennigt för mig. Ointressant folk som ska ringa in och påverka innehållet genom meningslösa historier (och än värre - hälsningar!) och en mix på olyssningsbar och intetsägande musik. Jag lägger rent av stolthet i att jag inte har en aning om vilken sommarens "plåga" är.

Om jag var med i Simpsons...

... skulle jag se ut såhär:

Vår livsstil avgör vår dödsstil

Såhär stort är mitt ekologiska fotavtryck. Jag hade föreställt mig att det skulle vara mindre faktiskt. Men vad gör man? Jag kan dessutom inte se så väldigt många områden att bättra mig på - jag lever litet och ensam, äter vegetariskt och till stor del ekologiskt, har sällan lampor tända, åker kollektivt, promenerar mycket och fönar inte håret med hårtork.

En grej jag faktiskt skulle kunna göra, dock, är att stänga av datorn när jag inte använder den - på nätter, när jag är på jobbet och så vidare, istället för att som nu låta den stå på för att boosta min Oink-ratio. Frågan är hur mycket man är villig att kompromissa om.

"Mmm, noodle soup"

Det finns ju några gamla klassiker som känns jobbiga att gå och handla. Att köpa enbart toapapper, bara kondomer och så vidare, känns inte helt bekvämt med tanke på att man inte gärna vill framställa sig som det djur man är. Kanske har kvinnor lite samma känsla även inför tamponger, bindor och annat som har med intimhygien att göra, vad vet jag?

I dag på jobbet skulle jag handla något att äta och gick till närmaste matbutik. Jag kände mig rätt öppen för att följa stundens ingivelse; det kunde bli allt från några mackor och yoghurt till något mer "matigt". Jag bestämde mig för en omelett men kom snabbt på att det inte finns något att steka i ("matfett", som det heter i folkmun, att lägga till topplistan över svenskans fulaste ord) på jobbet. Av någon jävla anledning blev det därför ett paket snabbnudlar i stället.

Och jag tänkte inte så mycket på det, men när jag kom fram till kassan översköljdes jag av svår skam. Upp på bandet lade jag ett paket nudlar med svampbuljong, och inget annat. Jag kände mig smutsig, till och med äcklig. Mycket hellre hade jag erkänt inför kassörskan att, ja, jag bajsar ibland och det är därför jag köper toalettpapper nu, än att jag måste erkänna att, ja, precis så här vidrig är jag, att jag tänker köpa och äta ett paket jävla nudlar till middag.

Men det gjorde jag hur som. Jag räckte fram en femma och fick två kronor tillbaka. Varpå jag gick och kokade mig en soppa på skam, vetemjöl och dålig svamparom.

Matkvalitet ger livskvalitet

Eftersom jag har en otrivselvikt om rätt exakt 70 kilo ser jag till att äta så bra jag kan. Justa råvaror, hemlagat, inget onödigt fett, inget onödigt socker. Precis som alla andra älskar jag förstås fett och socker, i rätt lägen och mängder, även om jag knappast går omkring och känner mig sugen på det. Det handlar om att disciplinera kroppen till ointresse för godsakerna.

Mina skåp ser helt enkelt väldigt lite ut som Du är vad du äter-människornas skafferier och frysar. Inget godis, inga kakor, inga pizzor, inga chips, inga kex, ingen glass. Men så får jag också sota för precis det en kväll som denna, när jag efter en sen middag på ett par knäckeskivor med tysk, ekologisk vitlöks- och örtfärskost och alfalfagroddar plus en halv galiamelon, fortfarande känner mig hungrig. Eller "sugen", kanske.

Jag öppnar alla skåp, trots att jag mycket väl vet att det för tillfället inte finns något där att hämta, och stänger dem igen. Så när jag ska svulla snedstreck bulimiskt hetsäta blir det istället (a) en halv burk vita bönor med vitvinsvinäger, olivolja, salt och peppar, (b) lite naturell yoghurt och (c) ett par nypor solroskärnor framför diskbänken. Det är inte tillfredsställande i sådana lägen, men, som Cajsa Warg sa...

Det var bättre förr

Jag har länge försökt förneka det, men jag tror att det nu är läge att erkänna det för sig/mig själv: Entourage är inte bra längre.

Här om veckan uttryckte jag missnöje kring bristande äkthet. Ingen större grej, men de sket helt enkelt i att bry sig om att sätta rätt fotbollsspelare i rätt lag, och i sannolikheten i att Brasilien spelar direkt efter en Premier League-match i tv. Denna vecka dök Snoop upp på Barney's, gjorde ghettohälsning med Vince och Eric och snackade om trailern på YouTube; Kevin Dillon spelade över sin Drama som aldrig förr, och historien kring psycho-Billy Walsh tar fan aldrig slut.

Det är över. Jag fortsätter förstås att titta men med den mognare insikten att "det" inte kommer att hända; vissa saker var bättre förr. I kväll tänkte jag för övrigt byta stad och kust, men inte kanal, för att se om Flight of the conchords är något att ha.