Lustifikationstabellen

torsdag 25 oktober 2007

En stackars man

Det är klart att jag har förstått det tidigare. Det som slängs på marken – fimpar, papper, vad det nu kan vara – det försvinner så småningom, och det försvinner inte av sig själv. Någon är sysselsatt med att plocka upp det.

Ändå blev jag lite tagen när jag för en stund sedan såg en spenslig man böja sig över en vanlig hushållssop, du vet, en sådan där vanlig man (inte jag) har i städskrubben, med tillhörande skyffel. Med den och en sopkorg på hjul som enda vapen sopade han en hundra meter lång pendeltågsperrong. Det var hans jobb. Fimparna, löven, gruset, tidningarna, en och annan penna, gottispapper. Ett evighetsjobb, säkert varje kväll.

I sådana lägen släpper jag all cynism och allt människoförakt, och låter istället hjärtat vara med. Jag tyckte synd om honom på riktigt. Han såg så ledsen ut. Kanske jag slänger vad det nu är i papperskorgen nästa gång. Troligen inte.

torsdag 11 oktober 2007

Plus och minus, ris och ros, bu och bä

Jag gillar ett gott öl upphällt i vinglas, med rikligt skum, om kvällen. Jag gillar att stoppa ner ansiktet i påsen med svenska äpplen och dra ett djupt andetag genom näsan. Precis som i burken med kaffe. Jag gillar Tell me you love me och Ultracitys "Twelve year drive". Jag gillar att gå längs vattnet en frisk hösteftermiddag i säsongsenliga kläder.

Vad jag inte gillar är att det alltid ska vara nånting; att behöva göra saker som inte ligger på topp 5 över saker jag vill göra. Jag gillar inte mig själv, eller särskilt många andra heller för den delen. Och kanske framförallt, jag gillar inte att min dator är så jävla slö att det tar åtskilliga sekunder att byta program, att streamad liveradio och framförallt (tidigare sänd) tv hackar och buffrar, och att den där badbollen står och snurrar bara jag försöker byta flik i Firefox.

Sådan är jag.

torsdag 4 oktober 2007

Han som sa't han var't


I veckan har jag sprungit en hel del hos gatans tobaksbutik; jag har hämtat och lämnat paket, dessutom äntligen köpt ett frankerat kuvert till kontraktet som jag skrev under för exakt en månad sen. Varje gång jag har varit där har jag kommit på mig själv med att stå och sniffa lite försiktigt, liksom för att komma på varifrån den där stickande fräna lukten kommer ifrån. Och när jag var där idag kunde jag äntligen hitta källan: tobaksbutiksinnehavaren. Han luktar svett på ett sådant sätt att man, om valet förelåg, skulle föredra om en bakis/tacomätt Robinson-Robban mökade en i ansiktet istället.

En stund senare i omklädningsrummet på Eriksdalsbadet kände jag den igen. Svetten. Jag tittade till höger, till vänster och försökte förstå vem det var. Och tanken slog mig plötsligt att det kanske inte var andra som spred den, utan att det var jag som bar den med mig, från tobaksbutiken, till gymmet, och överallt. Men så var det gud ske lov inte; det var den långhåriga slackern som bytte om precis intill. Själv luktade jag i det närmaste gott (Kiehl's Deluxe Hand & Body Lotion with Oatmeal and Aloe Vera, "Coriander"!). Skönt att veta eftersom rimligheten i att det var jag som luktade ändå låg strax under femtio procent.

tisdag 2 oktober 2007

Larry David och jag (Kiss-Rickard)


Det finns ingenting jag är känd för, i meningen stora bedrifter eller häftiga egenheter som utmärker mig från mängden. Det finns inget Klassiskt pre- eller suffix där Rickard ingår. Inget bra jobb, inte bra på sport, inte extremt smart, aldrig gjort bästa tricket i snowboardbacken som fastnat på foto, inte rik, inte snygg, inte lång, inte väldigt kort, aldrig mest välklädd, aldrig mest koll. Inte snällast, trevligast, roligast. Inte den som är den.

Men så såg jag nyss fjärde avsnittet på sjätte Curb your enthusiasm-säsongen – väldigt roligt förstås. Det handlade bland annat om att Larry dels bajsar två, tre, ibland fyra gånger om dagen. Och dels kissar någonstans kring tio, femton, tjugo gånger. Pinsamt att låta andra veta, tyckte han.

Det tycker jag med. För när jag tänker efter är det ju just det jag är känd för: att alltid gå på toa. När andra kan nöja sig med en handfull gånger per nykter dag och ett par, tre gånger extra när de går ut, måste jag gå kanske tio gånger en vanlig dag och allt mellan tio och trettio gånger extra om jag dricker öl, vin, sprit. OK – trettio – där kanske jag tog i. Men det är inte med mycket.

Det har förstås sina konsekvenser. Gratisdrickarkvällarna handlar till hälften om att fundera på var toan finns, om man får använda den och hur mycket kö (det vill säga hur snart jag behöver gå och ställa mig igen) det är; svartfester med en enda, könsgemensam toa är en mardröm. Detsamma gäller längre möten, föreläsningar och andra händelser där jag är uppbunden över ett par timmar, åtminstone om det sker i anslutning till att jag har druckit något. Bio, buss, tåg. Listan kan göras och är redan (för) lång. Jag har kissat utomhus i stadsmiljö i dagsljus, på en kyrkogård nattetid – nöden har ingen lag.

Larry skyllde på att han drack mycket vatten. Det är ju nyttigt för en. Jag dricker också ganska mycket vatten men knappast mer än någon annan. Så jag vet inte vad jag ska skylla på. "Blåsan", låt gå.

Ni sitter där på Facebook med era Superlatives-nomineringar – most dateable, most likely to succeed, mest och bäst i alla kategorier som rör snygghet, framgång, goda egenskaper och i största allmänhet vilket bra catch man är. Jag är om någonting most likely to piss his pants.

lördag 22 september 2007

Meningslöst om en meningslös och annat meningslöst. Samt proggressivetips.


Andra natten i rad på jobbet nu, det får man nog karaktärisera som en dålig helg. Inte för att veckan förvisso var särskilt tung, men helg är alltid helg och det känns tråkigt att jobba och sova sönder alltihop. Så medan du och alla andra är ute på äventyr och nöjen eller vad det nu är man gör på veckosluten, sitter jag för andra kvällen i rad och ströläser om sprit, med tv:n på i bakgrunden.

För höstens projekt är att bygga upp ett respektabelt barskåp. Det har snackats om hur gôtt det vore att ha ett i åratal, men aldrig händer det. Nu är det dags och jag känner mig nästan lite uppspelt vid tanken på att ha en massa flaskor stå och sprida god stämning i mitt hem. Just idén om en spritsamling känns mycket mer angelägen än att sedan dricka upp den. När året är slut ska jag ha ett åtta-tiotal flaskor tänker jag mig, som jag kan kasta ett öga på när jag behöver muntras upp.

För övrigt, eller apropå jobbet. Imorse avlöstes jag av en kvinna som jag bara har träffat en gång tidigare. Det är en människa som inte uttrycker någonting överhuvudtaget med sin kropp, sitt ansikte, sina kläder eller med någon del alls av sin existens. Mellan oss finns ingenting; alltså, det finns inte ens en kylig spänning, en stel tafflighet. Mellan oss är det fullkomligt tyst, vi talar inte med varandra. Jag skulle gärna ha svaret på var felet ligger, för med andra på jobbet är det inga problem att små- och kallprata. Man säger några tomheter om något arbetsrelaterat, om väder och vind, om något på tv och så vidare. Men inte ens det fungerar mellan mig och denna kvinna. Precis när hon hade kommit imorse, och jag var i ett annat rum, funderade jag på vad jag kunde säga. Det stod helt still, inga idéer kom, och mycket riktigt tittade vi sedan på varandra, letade i varandras blickar efter något slags signal och ordlös kommunikation. Men inte ens den fungerar. H e l t tyst.

Så jag gick hem så fort jag kunde, sa "Hej då" (det andra vi hade sagt till varandra på fem-tio minuter, det första var "Hej") och funderade på om jag faktiskt är lika uttryckslös och meningslös som hon, eller om det är hon som bär hela ansvaret för tomheten emellan oss. Och på hur hon gör i mötet med andra. Personlig "kemi" låter ju som något människor som tror på astrologi, urkrafter och ödet skulle motivera det med, men jag kommer verkligen inte på något annat. Eftersom jag inte gärna vill erkänna hur tråkig jag är, åtminstone inte högt.

Du förstår att jag är uttråkad, när jag skriver om sådant här. Det är för att få tiden att gå förstås. Jag har med mig Briedhead revisited på dvd, ett alldeles färskt, fett nummer av Vanity Fair och en tjock samling av Persepolis-albumen i bokform, men jag känner mig inte upplagd för något av det egentligen. Istället kan jag rekommendera lite tysk progressiv rock, "Child migration" och "Impressions" från Eloys "Colours". Två omistliga låtar.

Och lite engelsk post-progg i form av Yes "Changes". Den är verkligen oemotståndlig med sitt Steve Reich-liknande glockenspielintro, sina snygga gothmelodier och maffiga heavymetalrefräng.

Dessutom är jag just nu väldigt svag för ex-proggaren Phil Collins "Against all odds".

fredag 21 september 2007

På safari i betongdjungeln


Idag åkte jag ut till Högdalen för att låna en bok. Från tunnelbaneuppgången till biblioteket är det ett par hundra meter, och däremellan ligger centrum som ser ut som andra 50-talscentra söder om Söder.

En förvirrad kvinna i tjock, marinblå överrock, fodrade läderstövlar och läppstift i hela ansiktet gick runt och frågade efter sina vänner. Ett gäng gubbar satt och drack extra starka Sofiero på kanten till torgets uttömda fontän. En kvinna på samma kant hade precis stoppat ner en Treo i ett gammalt Ikea-glas, och satt och tittade på hur det brusade. I övrigt ett sammelsurium av halthet, kutryggighet, påtändhet, leda, hundar, systemetkassar, nervryckningar, smutsiga och trasiga kläder. Förortsliv.

Åtta av tio såg ut att kunna komma fram och stötigt repetera "The owls are not what they seem" eller något liknande oförståeligt, med ansiktet belyst underifrån, när man minst anar det.

Nu kommer jag att låta väldigt egocentrisk; självklart har jag skygglapp för ögonen, och lever ett specifikt liv med specifika intryck och kunskaper, och jag har förstås inte en heltäckande bild av sakernas tillstånd; så är det ju för alla. Men tänk att leva sitt liv i ett av dessa funkiscentrum på gröna linjen söderut, i ett slags surrealistiskt parallelluniversum – vilken märklig verklighetsuppfattning man ska ha, när denna värld faktiskt är verkligheten.

När det i det offentliga samtalet påståtts att en miljon svenskar står utanför arbetsmarknaden har jag alltid ställt mig frågande till den siffran. "Kom igen, en miljon, det är ju för fan en femte-/sjättedel av alla arbetsföra!" Var femte person man ser på gatan har alltså inget jobb, utan lever på bidrag och andra försörjningsstöd? Otroligt. Högerpropaganda. Så har jag tänkt. Men kanske har jag bara rört mig i fel miljöer, spenderat för lite tid i Verkligheten, för mycket tid i horisontalläge med amerikanska tv-serier i hd på datorn bredvid mig i sängen? Här fanns i alla fall ett betydande gäng av den påstådda miljonen.

Det är samma känsla varenda gång jag rör mig utanför de vanliga, invanda, ingådda spåren från tunnelbanan och hem. Samma häpnad inför verkligheten, mänskligheten. Missförstå mig inte, jag känner inget förakt eller hån eller några som helst negativa känslor för dessa människor. Men jag känner förvåning och ett främlingsskap gentemot folk, Folket.

onsdag 19 september 2007

Incestmöjlighet i meta-tv


I kommande avsnittet av Weeds dyker Mary-Kate Olsen upp som tonårssonen Silas flirt. Tanken slog mig att det är dags för en re-union för Huset fullt-gänget. Idealt skulle exempelvis vara om Bob Saget och Olsen-tvillingarna gjorde cameo-roller i Entourage. När Bob var med senast var det som lyxdekad poolpartyvärd med intresse för prostituerade. Den här gången röstar jag för att han försöker få Mary-Kate eller Ashley i säng. Meta-tv när den är som bäst. Doug Ellin, Mark Wahlberg med flera kan ta det som ett gratistips inför säsong fem.