Som ett brev på posten 2

När jag städade litegrann i dag upptäckte jag ett vykort som jag fick i början på förra året, det är från samma person som skickat de andra två. Kortet är från San Sebastian i Spanien. Framsidan föreställer nån slags promenadstråk och på baksidan är det en karta över Europa där San Sebastian är utmarkerat. Över kartan har avsändaren klistrat fast ett utklippt manshuvud och under skrivit: ”Runka mer”.

Jag har ett vagt minne av att jag fått kortet, men kommer inte ihåg den inklistrade mannen och texten, och jag tror inte att jag tagit fasta på uppmaningen. Således har vi alltså att göra med en person som varit i 1. Spanien, 2. Tanzania och 3. Nya Zealand.

Fortsättning följer antagligen.

Bajskorv, bajs och bajsbajs

Det har varit dåligt med updates här, i alla fall från mig, på senaste tiden. Jag har inget att berätta, eller diskutera, eller göra mig lustig över. Ingenting om någonting. Mitt liv är precis så torftigt. Det är morgon, jag går upp, jag åker till skolan, eller åker och tränar och gör dåligt ifrån mig, och så äter jag och går på toaletten. Jag läser tidningen, lyssnar på radio och plöjer igenom en komplett tv-seriesäsong. Sen är det kväll. Det var det.

I morse ställde jag klockan på sju, åt en banan och svepte en kaffe, och gick över Östermalm till Djurgården, där jag vände om. Det var fortfarande mörkt och regnade och jag lyssnade på Coltrane och tyckte nog att dagen började rätt bra. Det gjorde den verkligen, den fortsatte inte dåligt heller, men jag menar, det hände ingenting mer, som gjorde att jag fick idéer till något relevant att skriva. Kanske att jag fick en armbåge i tinningen under korpmatchen i fotboll och fortfarande har ont i huvudet? Nej, det är inte bloggmaterial, svårt att bygga ut till något mer.

Men jag fick faktiskt lite inspiration när jag bläddrade igenom DN Ekonomi nyss, där de publicerar de tjugo vanligaste lösenorden som folk använde på den hackade Bilddagboken. Men jag har egentligen ingenting att säga om det heller, ingen analys, ingen helt överflödig kommentar. Så jag gör helt enkelt bara några nedslag i listan, så får du analysera. Det ska sägas att jag knappast har särskilt vassa lösen, det är snarare ett tiotal varianter på ett och samma som får duga åt alla ställen man ska in på. Det blir rörigt, men det funkar.

Okej. Varsågod:
1. hejsan
2. bajskorv
4. 123456
6. bajs
14. cocacola
15. bajsbajs
20. internet

Stoppa pressarna!

Aftonbladet scoopar kring Madeleine. En nyhet i samma anda som programmet i den här gamla Pentagongodingen.



Jag för min del tror att det här är vad vi söker, fast i en röd tröja då såklart.

Som ett brev på posten

Någon spelar mig ett spratt.

För ungefär tre månader sen låg det ett gult kuvert och väntade på mig på hallgolvet. Bland reklamutskick från Jysk, hotbrev från fortum och informationsmaterial från landstinget lyste det som en liten sol. Vem skickar brev såhär i dataåldern, tänkte jag antagligen förvånat när jag plockade upp det och inspekterade det. Förvåningen växte när jag såg att det var poststämplat i Tanzania. Vem flyger till Tanzania såhär i klimathotstider, tänkte jag möjligen när jag förväntansfullt slet upp det noga igentejpade kuvertet.

I kuvertet låg ett fyrsidigt vykort med en framsida prytt av ett mysigt 90-talspar och texten: "A warm and heartfelt LOVE NOTE". Samma kärlekspar återkom inuti vykortet tillsammans med dikten:

You are the reason...
I believe that two people could be created
especially for each other.

You are the reason...
I believe that nothing is impossible,
for those in love.

You are the reason...
I believe God hears and answers
the deepest prayers
of my heart.

I LOVE YOU SO MUCH!

och under det, handskrivet, står:

Hagamannen (nu även som warhammerkort".

Inget mer. Inget namn eller annat som kunde ge någon ledtråd till vem avsändaren var. Av handstilen att döma är det en kille.

Igår kom ett vykort från Nya Zeeland. Vykortet föreställer ett gäng Maori varav en är inringad av ett tillritat hjärta. På baksidan står det (med samma handstil som förra gången):

– Stamina, motherfucker! Sa Manuelo och sen blev det åka av.

Återigen utan avsändare.

Just nu chansar jag på att det är någon form av avancerad variant av dom där nallarna som brukar skickas runt jorden av nån understimulerad femteklass. Ni vet såna där som brukar dyka upp i "Vi i Vasastan" med jämna mellanrum. Eller så kommer det sluta med att någon knackar på min dörr och dödar mig. Det är 50-50.

Glädjen

Såg Idrottsgalan igår. Ett mishmash av tal, tårar, stepdans och diverse bragder. Det som lyfte galan och kvällen i stort för mig var emellertid två saker:

1. En av de filmer där de nominerade presenterades. I kategorin Bästa kvinnliga lagidrottare var en av de nominerade svenska bowlingladslaget. De övriga inslagen i den nomineringsvideon (curlinglandslaget basketlandslaget osv) visade saxat material från sportsändningar på svt, tv4 eller etablerade sportkanaler. Inte Bowlinglandslaget. Den filmsnutt man fick se från när de bowlade hem sitt VM-guld(!?) var filmad med mobilkamera. Det var det otvetydigt bevis på bowlingens status i sverige.
Det hade ungefär sama kvalite som filmen som hittas i en 40år gammal övervakningskamera som en FBI tekniker sitter och förjäves försöker förbättra i en sämre actionthriller med Jean Claude van Damme. Bowlingladslaget fick inte priset.

2. Tanken på att Tito Beltran skulle komma in på scenen som pausunderhållning iförd korslagda patronbälten runt överkroppen, stor gitarr, poncho och mexikansk hatt sjungandes "den kåte chilenaren"


Det som gjorde min dag idag var upptäckten av att Chocolat låter likadant som "Tjock och lat" Det skämtet höll en hel dag.




Vi är alltså där och jobbar nu.

Friluftsliv

Nåntuna låg insvept i dimmor idag. En stark men lågt stående sol, temperatur kring nollstrecket och en luftkvalitet lika crisp som skalet på en perfekt creme brûlée. Den som är "den" skulle säkert kunna skriva en riktigt löjlig dikt om det, supa in det nordiska ljuset och den trolska miljön, men jag som är lika självmedveten och stel som osjälslig och halvilitterat visar ett par snapshots (som far tagit, credit where credit is due) och nöjer mig med att berätta att det var en bra promenad. Längs vattnet, i skogen, bland barndomsmiljöerna, helt oironiskt en av de bästa walkaboutsen på mycket länge.

I brist på mer att säga lägger jag hit en låt också:
DiskJokke – "Flott flyt".

La Famiglia

Jag har aldrig varit mycket av en family guy. Relationen till släkten, alltså min familjs familjer, har alltid känts lite halt. Som liten skrämdes jag av personer som farfar, morfar, morbröder och farbröder (i och för sig kände jag obehag inför de flesta vuxna män; jag vågade knappt ringa på hos kompisar eftersom jag inte ville stå öga mot öga med deras farsor) men även med blodsbundna kvinnor och andra harmlösa män kändes det sociala umgänget redan mycket tidigt tvunget och spänt.

Det är inget fel på min släkt, missförstå mig inte. Räknar jag rätt uppgår antalet mor- och farföräldrar, mor- och farsyskon och kusiner till 47 – med andra ord, din genomsnittliga irakiska eller Salt Lake-släkt – och alla är goda, trevliga och välvilliga människor. Men roliga, det är de inte. Däremot frikyrkliga och konservativa många av dem. Släktmiddagarna är antingen som ett "The Office"-avsnitt sekunderna efter att David har skrikit "våldtäkt!" i fel sammanhang eller 20 parallella versioner av det tråkigaste samtalet du kan tänka dig. På annandagen betade jag exempelvis av det obligatoriska sysselsättningssamtalet med samma två morbröder som varje jul de senaste åtminstone fem åren. Toppa det med att i matkoma lyssna på en konversation om hur mycket kräm du kan köra i en automatsäkring (jag tror att svaret var "åtminstone 2000 watt") följt av två och en halv timmes Singstar med en moster och hennes barn som ivrigaste deltagare, och "Tusen och en natt" som vanligaste låt, och du har en dålig dag.

Min närmaste familj har alltid haft en välfungerande och ibland riktigt trevlig relation, men utan den där riktiga närheten jag har sett på film. De är inte mina bästa vänner eller mina närmaste förtrogna men bra människor som jag gillar. Nu under denna jul har jag varit hemma hos mina föräldrar i åtta dagar och när jag till slut åker hem blir det tio. Så länge har jag inte umgåtts med familjen sedan jag blev tonåring. Och vad som mer och mer har blivit tydligt under den dryga vecka som gått är att jag gillar det. Jag har inte haft kontakt med några vänner, jag har egentligen inte g j o r t något, annat än att umgås med mor, far och bröder. Men jag har inte saknat någonting. True story. Antingen börjar konceptet Familj växa på mig eller så är jag bara lite för nöjd med en miljö och situation där jag är fri från allt som har med åtaganden, måsten och yttre problem att göra.