Tänk Sex in the city, och så tänker du motsatsen till det

Du vet hur det är. Du är packad och på väg hem, natten mot lördag. Du åker röda linjen söderut, från Östermalmstorg, och ska byta till grön västerut på Centralen, och precis när du kliver ut på perrongen slår dörrarna till Hässelbytåget igen, och det var det. Sista tåget, stationen stänger och du måste gå hem, taxi är inte ett alternativ. Det var la gôtt.

På Vasagatan bestämmer du dig för att, visst, som belöning/tröst blir det hamburgare på väg hem. McDonald's, nja, Max, ja. Ett Greenmål ska du ha, liten milkshake och vatten istället för mellanläsk. Men milkshakemaskinen är trasig säger snubben i kassan så det får bli en cola light med en smak av besvikelse. Du sätter dig i ett bås och känner lika delar skam över livet, personen och situationen, och belåtenhet när du dippar extrasaltade frites i ketchup, och plockar flarn av isbergssallad täckta i dressing ur det prassliga papperet på brickan framför dig.

En kaffe på det, sen är du redo för tjugominutaren på Torsgatan längs järnvägen. En vända på toa först bara, men både herr- och damtoaletten är ur funktion. "Sure", tänker du, och går fram till kassorna för att ifrågasätta sannolikheten i att båda toaletterna samtidigt har brakat ihop. Men så är det, tydligen. Inget att göra åt det. Tillsammans med krav på kvitto, som du i och för sig har, för att få ut det utlovade kaffet får det dig att känna dig snuvad på konfekten, så du går tillbaka till bordet och sprider ut soporna du lämnat efter dig på och runt din sittplats. "Där fick dom", känner du under det att du dricker ditt kaffe, och medan ett par sydeuropeiska medelålders kvinnor med blicken undrar vad fan du håller på med. Varpå du går iväg för att kissa bakom en grillkiosk på Norra bantorget.

Nästa morgon när du vaknar har det där isblocket som suttit mot väggen i kylskåpet smält och sipprat ut genom dörren så att det ligger två liter vatten i en pöl på golvet i köket/hallen. Ja, du vet hur det är.

Gott och blandat

Stoppa in ditt kort och plocka ut det du behöver för att klara en helg i en själsligt trasig fjortonårig tjejs liv. Den här lilla kiosken är för henne idag vad en godisautomat var för bara ett par, tre år sedan.

Som ett brev på posten 2

När jag städade litegrann i dag upptäckte jag ett vykort som jag fick i början på förra året, det är från samma person som skickat de andra två. Kortet är från San Sebastian i Spanien. Framsidan föreställer nån slags promenadstråk och på baksidan är det en karta över Europa där San Sebastian är utmarkerat. Över kartan har avsändaren klistrat fast ett utklippt manshuvud och under skrivit: ”Runka mer”.

Jag har ett vagt minne av att jag fått kortet, men kommer inte ihåg den inklistrade mannen och texten, och jag tror inte att jag tagit fasta på uppmaningen. Således har vi alltså att göra med en person som varit i 1. Spanien, 2. Tanzania och 3. Nya Zealand.

Fortsättning följer antagligen.

Bajskorv, bajs och bajsbajs

Det har varit dåligt med updates här, i alla fall från mig, på senaste tiden. Jag har inget att berätta, eller diskutera, eller göra mig lustig över. Ingenting om någonting. Mitt liv är precis så torftigt. Det är morgon, jag går upp, jag åker till skolan, eller åker och tränar och gör dåligt ifrån mig, och så äter jag och går på toaletten. Jag läser tidningen, lyssnar på radio och plöjer igenom en komplett tv-seriesäsong. Sen är det kväll. Det var det.

I morse ställde jag klockan på sju, åt en banan och svepte en kaffe, och gick över Östermalm till Djurgården, där jag vände om. Det var fortfarande mörkt och regnade och jag lyssnade på Coltrane och tyckte nog att dagen började rätt bra. Det gjorde den verkligen, den fortsatte inte dåligt heller, men jag menar, det hände ingenting mer, som gjorde att jag fick idéer till något relevant att skriva. Kanske att jag fick en armbåge i tinningen under korpmatchen i fotboll och fortfarande har ont i huvudet? Nej, det är inte bloggmaterial, svårt att bygga ut till något mer.

Men jag fick faktiskt lite inspiration när jag bläddrade igenom DN Ekonomi nyss, där de publicerar de tjugo vanligaste lösenorden som folk använde på den hackade Bilddagboken. Men jag har egentligen ingenting att säga om det heller, ingen analys, ingen helt överflödig kommentar. Så jag gör helt enkelt bara några nedslag i listan, så får du analysera. Det ska sägas att jag knappast har särskilt vassa lösen, det är snarare ett tiotal varianter på ett och samma som får duga åt alla ställen man ska in på. Det blir rörigt, men det funkar.

Okej. Varsågod:
1. hejsan
2. bajskorv
4. 123456
6. bajs
14. cocacola
15. bajsbajs
20. internet

Stoppa pressarna!

Aftonbladet scoopar kring Madeleine. En nyhet i samma anda som programmet i den här gamla Pentagongodingen.



Jag för min del tror att det här är vad vi söker, fast i en röd tröja då såklart.

Som ett brev på posten

Någon spelar mig ett spratt.

För ungefär tre månader sen låg det ett gult kuvert och väntade på mig på hallgolvet. Bland reklamutskick från Jysk, hotbrev från fortum och informationsmaterial från landstinget lyste det som en liten sol. Vem skickar brev såhär i dataåldern, tänkte jag antagligen förvånat när jag plockade upp det och inspekterade det. Förvåningen växte när jag såg att det var poststämplat i Tanzania. Vem flyger till Tanzania såhär i klimathotstider, tänkte jag möjligen när jag förväntansfullt slet upp det noga igentejpade kuvertet.

I kuvertet låg ett fyrsidigt vykort med en framsida prytt av ett mysigt 90-talspar och texten: "A warm and heartfelt LOVE NOTE". Samma kärlekspar återkom inuti vykortet tillsammans med dikten:

You are the reason...
I believe that two people could be created
especially for each other.

You are the reason...
I believe that nothing is impossible,
for those in love.

You are the reason...
I believe God hears and answers
the deepest prayers
of my heart.

I LOVE YOU SO MUCH!

och under det, handskrivet, står:

Hagamannen (nu även som warhammerkort".

Inget mer. Inget namn eller annat som kunde ge någon ledtråd till vem avsändaren var. Av handstilen att döma är det en kille.

Igår kom ett vykort från Nya Zeeland. Vykortet föreställer ett gäng Maori varav en är inringad av ett tillritat hjärta. På baksidan står det (med samma handstil som förra gången):

– Stamina, motherfucker! Sa Manuelo och sen blev det åka av.

Återigen utan avsändare.

Just nu chansar jag på att det är någon form av avancerad variant av dom där nallarna som brukar skickas runt jorden av nån understimulerad femteklass. Ni vet såna där som brukar dyka upp i "Vi i Vasastan" med jämna mellanrum. Eller så kommer det sluta med att någon knackar på min dörr och dödar mig. Det är 50-50.

Glädjen

Såg Idrottsgalan igår. Ett mishmash av tal, tårar, stepdans och diverse bragder. Det som lyfte galan och kvällen i stort för mig var emellertid två saker:

1. En av de filmer där de nominerade presenterades. I kategorin Bästa kvinnliga lagidrottare var en av de nominerade svenska bowlingladslaget. De övriga inslagen i den nomineringsvideon (curlinglandslaget basketlandslaget osv) visade saxat material från sportsändningar på svt, tv4 eller etablerade sportkanaler. Inte Bowlinglandslaget. Den filmsnutt man fick se från när de bowlade hem sitt VM-guld(!?) var filmad med mobilkamera. Det var det otvetydigt bevis på bowlingens status i sverige.
Det hade ungefär sama kvalite som filmen som hittas i en 40år gammal övervakningskamera som en FBI tekniker sitter och förjäves försöker förbättra i en sämre actionthriller med Jean Claude van Damme. Bowlingladslaget fick inte priset.

2. Tanken på att Tito Beltran skulle komma in på scenen som pausunderhållning iförd korslagda patronbälten runt överkroppen, stor gitarr, poncho och mexikansk hatt sjungandes "den kåte chilenaren"


Det som gjorde min dag idag var upptäckten av att Chocolat låter likadant som "Tjock och lat" Det skämtet höll en hel dag.




Vi är alltså där och jobbar nu.