Mörkret

Jag har aldrig varit egentligt mörkrädd men som liten var det förstås skönare med en öppen springa i dörren på kvällen, och så vidare. Däremot var jag ganska rädd för mördare, och efter att ha fått för mig att Olof Palme sköts i ryggen kunde jag inte ligga med ryggen mot dörren och sova. Risken att bli dödad var uppenbarligen större då, räknade jag ut.

Här om dagen skrev Jonas om flyktplaner och andra taktiker vid överfall. Alla, de flesta, har tänkt tanken. Hur tar man sig på smidigast sätt, med minst ekonomisk och hälsomässig förlust, ur en hotfull situation. För egen del fräschades den tanken upp när jag i natt, som en del av själva jobbuppdraget, skulle sova över på kontoret. Tidigare har kontoret legat i en lägenhet, i ett vanligt trapphus. Men sedan en tid ligger det mot gatan i markplan, och utan att som sagt ha några mörkerrädsloissues kändes det, åtminstone inledningsvis, för jävla obehagligt att ligga ensam i en typ 200 kvm stor lokal (men uppdelad på mindre rum). Det ringde telefoner, det knastrade och bankade, röster som mullrade. Jag tänker så här: chansen att någon bryter sig in och är ute i skumma affärer är större nu, än i lägenheten.

Men hur beter man sig om man ligger i kalsonger i en kontorslokal och en dora går. Jag har ju inga som helst problem med att vederbörande snor allt som finns att sno, och så vidare, men som bov lär man väl inte först fråga vilket känslomässigt och ansvarsmässigt förhållande jag har till det stöldbegärliga, utan förutsätta att jag på något sätt tänker skydda det. Det bör rimligtvis sluta med att man blir ihjälskjuten, eller bakbunden och inslängd i förrådet med en diskhanduk i munnen, som utlöser kräkreflexer så att man till slut "drunkar" i/av egen magsaft, eller rätt och slätt blir nerspöad.

Överlevnadstaktiken blev att stänga dörren om mig och i alla händelser spela sovande och låta tjuvarna/mördarna sköta sin egen business. Och givetvis: att inte vända ryggen till.