a.k.a. Demi

För några veckor sedan skrev jag om min kärlek för ordvitsar. Sen drog jag igång NoN-satsningen som tyvärr än så länge inte riktigt blivit den klassiker den skulle kunna bli.

Ingenstans (förutom på västkusten) utnyttjar man språkets vitsmöjligheter på samma sätt som i den akademiska världen. Det är där de riktigt torra skämten uppkommer, odlas och uppskattas. Kanske är det i detta fall inte gjort med avsikten att vara roligt. Men det är det likafullt. Jag talar givetvis om Roman Jakobsons artikel "Lingvistik och poetik" som finns i boken "Poetik och lingvistik". Det är briljant roligt.

Stories from the streets

Stockholm har fått ett nytt tillskott till gatumusikantutbudet. Sedan tidigare finns ju bland annat Rebell-Robban med sin subversiva könsrock, den bredbente munspelsmannen och den rätt unga killen som lägger gitarrsolon över förinspelade synthmattor. Och indianerna, förstås. De ligger i lä, åtminstone vad gäller teknik, jämfört med den omkring femtioåriga man som igår natt spelade modern hiphop från en iPod Hi-Fi i tunnelbaneuppgången mot Folkungagatan. Stockholms absolut "fetaste" entertainer. No doubt.

En annan rolig syn var när en kvinna, precis efteråt, vid midnatt ute på Götgatan, mumsade i sig en semla i farten. Med hela ansiktet täckt av grädde. Vad tänkte hon, brukar man ens kunna äta semlan snyggt hemma vid köksbordet?

Släng dig i brunnen

Jag slår in en enormt öppen dörr, men det kan inte sägas tillräckligt många gånger: Stockholm Live är det absolut sämsta i humorväg du kan konsumera. Jakob Öqvist, Janne Westerlund och Özz Nûjen är så jävla tråkiga att manusförfattarna bakom Playa del Sol framstår som genier. När jag ser Stockholm Live vill jag trycka i mig en burk roppa och dra ut och slåss med första bästa pensionär på stan, men det verkar som att gemene man garvar läppen av sig.

I veckans avsnitt står nån inbjuden "komiker" med Buttericks-bricker (ni vet dom där glasögonen med näsa och mustasch) och "imiterar" Mikael Wiehe och publiken slår sig för knäna och skrattar okontrollerat. Människor som du och jag. Det vill säga människor som i grund och botten är av samma skrot och korn. Det gör mig vansinnigt mörkrädd. Allvarligt talat möter jag hellre John Ausonius i en mörk gränd än en person som flabbar åt Özz "jag-är-kurd-så-min-farsa-är-hårig-som-en-björn-skämt".

Apotekarnes

Jag är född och delvis uppvuxen i ett kollektiv mitt i de norrländska skogarna. Kollektivets gemensamma värdegrund byggdes kring en idé om att leva ekologiskt och i harmoni med naturen. Egna grönsaker, mulltoa, kamomill-te, groddar o.s.v
I kollektivet fanns en skepsis mot medicin och lindrande medikament; Sjukdom är av godo och man ska låta kroppen ta hand om infektioner och virus själv. Det har hängt med mig fram tills nu. Den här vintern har gått hårt åt min fysiska hälsa och jag har, för i stort sett första gången någonsin, frekventerat Apoteket. Halleluja vilket fantastiskt ställe. Fyllt till bristningsgränsen med saker som kan lindra mina besvär: Noskapin, Treo, Otravin etc etc

Jag ser framför mig ett liv med ett överfullt badrumsskåp där tabletter, krämer, sprutor och kapslar väntar på att ta mig ur lidandet. Nu behöver jag bara lära känna någon mindre nogräknad läkare som kan ta mig från den lite pinsamma receptfria kassan till röda triangelns förlovade värld.

Journalist, javisst!

Viasats fotbollssändningar har inte gjort sig kända för att vara särskilt spännande. Henrik Strömblad levererar stundtals magisk kommentatorspoesi men det räddar oftast inte de slitna och uppenbara betraktelser som framförallt Glenn Hysén står för. Och i studion sitter tre män som vecka efter vecka upprepar samma före-matchen-analyser och kör samma trista spelar- eller tränarintervjuer mot blaffig reklamvägg.

Redan att ta dit Johan Mjällby visade sig vara lätt misslyckat. Han kan garanterat det mesta om fotboll. Men alla människor har inte begåvats med att i realtid kunna artikulera vad man tänker. Jag kan det definitivt inte.

Så när han får uppdraget att intervjua Henrik Larsson inför vårens Champions League-premiär mot franska Lille är det upplagt för praktfiasko. Och visst blev det så. Nu är Mjällby förvisso ingen journalist, inte ens en enkel feelgood-tv-reporter, men att inleda med kramen (och varför ansåg man i redigeringsrummet att det var värt att ta med?!) och att följa upp den med frågor om den svenska vintern var att ta den meningslösa tvåminuters-Viasat Sport-intervjun till en ny bottennivå.

Projekt Oscar

Rodeobloggen upplyste mig om denna sida. Ett oerhört lovvärt projekt som inbjuder till ett rätt mödosamt projekt.

Kille som har det sämre

Ett fyrfaldigt leve till Dan Roger!