En slät kopp

Bara en mycket kort tanke så här på morgonen: Hur kommer det sig att när man förorättats på något sätt – låt säga att flyget är försenat och man får sitta och vänta i timmar i ovisshet, eller man har fått en halvdålig köttbit på restaurang – då ska man ersättas eller smörjas med en kopp kaffe. "Inte ens en kopp kaffe bjöd de på", känns som ett uttryck man hör lite för ofta. Till exempel alldeles nyss på radio.

Varför skulle man vara intresserad av att få en kopp kaffe? Två minuters plåster på såren, då man sitter och skvimpar i sig något som stått och värmts i timmar, tillsammans med evighetshållbar mjölk på minitetror i pyramidform, och ett par medhavda Suketter. Jag har svårt att förstå det. Det var bara det.

Å andra sidan: Om det får folk att känna sig nöjda och låta bli att ringa in kvällspressen för den obligatoriska förorättade-bilden borde det vara en rätt lätt åtgärd från de skyldigas sida.

Jag har aldrig varit med om något liknande

Jag älskar den här typen av "artiklar". Ledsen och besviken person som blivit utsatt för något fruktansvärt/kränkt etc, fotad lite snett ovanifrån vid köksbordet. Det finns så mycket i artikel som är roligt.

1. Fredrik Jönsson, 12, skulle överraska sina föräldrar med en god middag. Då tar han fram ett paket frysta kycklingvingar.

2. "Jag har aldrig varit med om något liknande". Det är ett rätt onödig påpekande som man hör då och då, efter tsunamin till exempel. Det är väl rätt jävla uppenbart att du inte varit med om något liknande.

3. Gäddede.

4. torsdagsmiddagen ställdes in.

5. Och höjdaren: Fredrik är naturintresserad och en riktig fågelkännare. Men några kycklingar vill han inte befatta sig med på ett bra tag.
Mamma Elisabeth går längre än så:
– Jag kommer nog inte äta kyckling mer om jag ska vara ärlig. Man blir ju äcklad.

Min spaning: jag blir äldre

Jag tycker att radions "Spanarna" är underhållande. En lördagmorgon efter en fredagkväll då jag gick och lade mig vid tolv och sedan sov nästan tio timmar, helt obakis, i princip pigg, då är "Spanarna" perfekt till de rörda äggen, knäcket med färskost och rökt lax, juicen och kaffet.

Det är smågnabbigt, småputtrigt och småtrevligt. Jonas Hallbergs spanande, och kanske framförallt hans småfyndiga inflikningar när andra pratar, roar mig uppriktigt. Det här är alltså en ny upptäckt för mig. Jag vill minnas att jag i våras skrev någonting här där jag inte förstod det roliga. Ett halvår eller x antal månader har gått och jag har mognat. Det kan jag stå för.

Nordens Venedig

Alldeles nyss råkade jag få den här videon skickad till mig av misstag; fel fönster i Adium. Skönt att jag fick den eftersom den är så fruktansvärt rolig. Eller knappt ens rolig, den gör mig bara på riktigt, riktigt gott humör. Det kan vara aktuellt att både börja och sluta varje dag med att spela den.

Wayfaring stranger

Det är möjligt att jag har länkat till den här tidigare, jag minns inte riktigt. Hur som helst visste jag då inte hur man bäddade in så jag ger den lite extra välförtjänt utrymme.

De skenheliga körsångarna är fantastiska. Och JD själv är fanimig oklanderlig från topp till tå. Från treminuterssträcket och en halvminut framåt levererar han en av de bästa vokala insatserna någonsin.

Det som fattas är glamour

I Björn Borgs nya reklamkampanj uppmanas kunderna att skicka iväg gamla, osexiga underkläder till krigförande ledare och terrorister. Idén är att de då ska sluta upp med våld och förstörelse. Jag vet inte. För några år sedan skickade hela världen gamla grejer till Sydostasien när tsunamin hade gjort folk hem- och egendomslösa. Från Grekland kom en 600 ton tung hjälpsändning, innehållande bland annat: karnevalperuker, stringtrosor, pälskappor. Hur stor andel av grejerna som var av den kvaliteten är oklart. Det är lite roligt att föreställa sig hur tankarna gick när den Atenska överklasskvinnan, slash före detta eskorttjejen som sedan några år är gift med det nästan dubbelt så gamla och onödigt rika svinet, gick igenom garderoben och såg efter vad hon kunde avvara, tejpade igen en kartong och lämnade över den till hjälporganisationen. Kanske resonerade hon så att lite sexiga underkläder kunde få stackarna att dra på smilbanden mitt i all misär. Tanken räknas.

Bilden man får av mottagaren är rätt oemotståndlig. I ett postakopalyptiskt landskap, Indonesien i början av 2005 kanske, går en man som just har förlorat sitt hem och hela sin familj omkring. Med tom blick, oförmögen att ännu ens förstå sin situation. Barfota, i ett par tunna stringtrosor, en turkos page och en öppen pälskappa med sömmarna på fel ställen. Det är världens sorgligaste pimplook.