Som ett brev på posten

Någon spelar mig ett spratt.

För ungefär tre månader sen låg det ett gult kuvert och väntade på mig på hallgolvet. Bland reklamutskick från Jysk, hotbrev från fortum och informationsmaterial från landstinget lyste det som en liten sol. Vem skickar brev såhär i dataåldern, tänkte jag antagligen förvånat när jag plockade upp det och inspekterade det. Förvåningen växte när jag såg att det var poststämplat i Tanzania. Vem flyger till Tanzania såhär i klimathotstider, tänkte jag möjligen när jag förväntansfullt slet upp det noga igentejpade kuvertet.

I kuvertet låg ett fyrsidigt vykort med en framsida prytt av ett mysigt 90-talspar och texten: "A warm and heartfelt LOVE NOTE". Samma kärlekspar återkom inuti vykortet tillsammans med dikten:

You are the reason...
I believe that two people could be created
especially for each other.

You are the reason...
I believe that nothing is impossible,
for those in love.

You are the reason...
I believe God hears and answers
the deepest prayers
of my heart.

I LOVE YOU SO MUCH!

och under det, handskrivet, står:

Hagamannen (nu även som warhammerkort".

Inget mer. Inget namn eller annat som kunde ge någon ledtråd till vem avsändaren var. Av handstilen att döma är det en kille.

Igår kom ett vykort från Nya Zeeland. Vykortet föreställer ett gäng Maori varav en är inringad av ett tillritat hjärta. På baksidan står det (med samma handstil som förra gången):

– Stamina, motherfucker! Sa Manuelo och sen blev det åka av.

Återigen utan avsändare.

Just nu chansar jag på att det är någon form av avancerad variant av dom där nallarna som brukar skickas runt jorden av nån understimulerad femteklass. Ni vet såna där som brukar dyka upp i "Vi i Vasastan" med jämna mellanrum. Eller så kommer det sluta med att någon knackar på min dörr och dödar mig. Det är 50-50.