En av höstens hetaste namedrops, den amerikanske minimalisten Steve Reich, får Polarpriset 2007. Nu är han lika stor som Elton John, Sir Paul McCartney och Page/Plant. Och så får han träffa HM. Grattis! (Även till Sonny Rollins förstås)
Det här gitarrstycket är magiskt bra. Lyssna på det.
Sedan 80-talet har japanerna designat jeans mer eller mindre löst baserade på klassiska Levi's-modeller. Det handlar inte om billiga thaikopior utan om reproduktioner som bland denimfolket i många fall ses som bättre än originalen i fråga om kvalitet och detaljrikedom. Tyget är tjockt och styvt och med den typiska stadkanten, det är färgat med naturlig indigo och jeansen förses med cinch back, gömda nitar och äkta läderetikett. Allt det där som spelar roll. Målet har varit att skapa de ultimata retrojeansen och att vårda ett kulturarv som föregångarna inte längre verkar bryr sig om.
Levi’s har dock inte smickrats av japanernas imitationer utan stämmer nu bland andra Studio D'Artisan, Iron Heart, Sugarcane, Oni och Samurai för varumärkesbrott. Även de amerikanska butikerna Self Edge och Blue in Green stäms eftersom de sålt de berörda märkena. Alla jeans som lånar Levi’s patenterade design måste sedan den 19 januari vara borta från hyllorna.
Men det är inte själva jeansens skärning det handlar om, utan om de detaljer som skiljer ett par Levi’s från andra märken. Det är enligt stämningen inte längre tillåtet att fästa någon som helst etikett under bakfickorna. Det spelar alltså ingen roll om etiketten är röd med vit text utan detta gäller alla etiketter. Informationskorten i papp, som ligger i bakfickan på jeansen när du köper dem, får inte likna de kort som Levi's använder. Brodyren på bakfickorna får inte i något avseende påminna om Levi's bågform. Och läderetiketten i bak får inte innehålla två objekt som sliter itu ett par jeans (på Levi's etiketter går två hästar åt var sitt håll med ett par jeans uppspända emellan dem. Detta har parafraserats av bland andra Studio D'Artisan och Iron Heart vars etiketter istället för hästar föreställer grisar respektive motorcyklar). Kärleksförklaringen till de perfekta jeansen måste alltså i fortsättningen ske utan de allra mest oblyga stölderna.
Bilder från Denimology.
Jag vet inte riktigt när den kom, någon gång förra året antar jag. Men för mig är den ny:
SebastiAn-remixen på Klaxons Golden skans
Ett skönt My Love-gung, lite goa trummor, uppklippta röster/andningar och ett mullrande reverboutro räcker för mig.
Eftersom jag är uppvuxen på potatis och P4 hade jag i princip aldrig lyssnat till P2 förrän när Ström började sända för omkring ett år sedan. Och när det slutade någon månad senare så lämnade jag kanalen. Det har väl huvudsakligen att göra med att jag vanligtvis inte lyssnar på radio överhuvudtaget, men det handlar också om att jag måste lockas av något annat än timslånga konstmusikkonserter. Så när Schüldt i P2 nu blandar "(k)lassisk musik och smal samtida pop" tänkte jag att det var dags igen.
Tonen är lagom, seriös men ändå avspänd. Anektoder och allmänna tankar på ett givet ämne blandas med fint mixad och varierad musik, exempelvis när operasångerskan Malena Ernmans munvariant av dunkadunka loopas och läggs ovanpå en fyrafyra, eller när ett stråkstycke mixas i en fräsig synth och ytterligare en bastrumma. Programmet är perfekt för halvfokuserad lyssning och framförallt får det mig att lyssna på musik som jag annars aldrig hade lyssnat på, särskilt inte via streamad radio. Lite folkbildande alltså - klassisk musik till popparna och vice versa. Frågan är dock vem som ska lyssna eftersom det sänds måndagar 12:30.
Jag gör ett av mina omkring tre-fyra dagliga besök till Aftonbladet. Jag ser rubriken "Hd-format för mycket för porrbranschen" och vill givetvis läsa mer. Artikeln är verkligen jättedålig - ointressant, torftig, onödig. Men den är trots allt läsvärd. Det står att
"(p)orrindustrin har ofta legat i framkanten när det gäller teknikutveckling. Tryckpressen, videokassetten och senast internet. Vid alla dessa skiften har porrindustrin varit snabb att anamma de möjligheter som den nya tekniken har att haft att erbjuda. Så även denna gång."
Tryckpressen, verkligen? Johann Gutenberg presenterar sin senaste maskin och vem är först framme? Jo det är ju porren förstås. Som vanligt.
För några år sen, innan torrents och innan VLC, följde jag en serie som hette Vita Huset på SVT. Eftersom jag är ungefär lika bra på att planera mitt liv som Muhammed Ali är på plockepinn, missade jag ett avsnitt då och då och la helt enkelt ner serien på obestämd tid, trots att det var bland det bästa jag då sett.
Förra årets bästa nyhet i den amerikanska seriefloran var enligt mig, med möjlig konkurrens från Dexter, Studio 60 on the Sunset Strip. Aaron Sorkins haussade comeback i SNL-miljö med gamla West Wing-klassiker och Friendsstjärnan Matthew Perry bland annat. Den rappa dialogen och de långa "walk and talk"-scenerna, klassiska Sorkiningredienser fanns där precis som den där känslan av att nästan förstå vad som händer bakom kulisserna. Den underfundiga, torra humorn var perfekt balanserad.
Under Studio 60:s juluppehåll har jag gått tillbaka till början i Aaron Sorkins serievärld och plockat upp - den av Kjell Häglund så hypade - Sports Night. Herregud. Serien är så snabb och dialogen så lång och perfekt att det nästan blir för mycket. Det är så jävla mycket Sorkin att jag knappt orkar. Den är väldigt välspelad såklart, Peter Krause, Felicity Huffman, Joshua Malina etc, alla agerar dom med och mot varandra på ett fascinerande sömlöst sätt, men som sagt: det är på gränsen till för perfekt. Det låter sjukt, men Sports Night lider av att det är för välspelat och för välskrivet.
Tanken är att beta av de två säsongerna Sports Night för att sedan hoppa på Vita Huset-tågets 7 säsonger samtidigt som Studio 60 återkommer. Jag vet ärligt talat inte om jag orkar.
En annan bonus, och möjligen den största anledningen att jag kollar vidare, är att min post Six Feet Under-abstinens lindras något av att kunna följa Krause (Nate) i allafall ca 18 timmar till.
Två reklamrelaterade frågor:
1. Efter att ha sett (valda delar ur) Åter till Cold Mountain på TV4 igår undrar jag, och flera med mig, var all reklam för bindor och blöjor har tagit vägen. För tio år sedan var uppskattningsvis 75% av alla reklam för just dessa produkter, och under söndagsprimetimefilmen på Fyran skulle man ju kunna föreställa sig att personer som konsumerar bindor samt har barn tittar. Men inte en enda film om detta. De verkar helt ha försvunnit, frågan är bara var!
2. Den finns en DVD som heter Humor från Idrottsgalan. Den är i skrivande stund "Tillfälligt slut" hos CDON. Föreliggande DVD verkar enligt TV-reklamen innehålla Robert Gustafsson som gör Tony Rickardsson, möjligen också paradnumret Peps, Pia Johansson som med all säkerhet skojar om att vilja knulla med yngre idrottskillar, samt hon som spelar Sally som ramlar runt i publiken på götebôrska. Och denna godispåse av svensk humor är alltså ett så kallat axplock från Idrottsgalorna 2000-2006. Men: Vilken är den människa som lägger bortåt två hundra kronor på denna DVD?
Tacksam för svar.
Jag såg en repris av krönikan över årets fotbolls-VM i eftermiddags. På det hela taget en timme trevlig tv, utan att bjuda på något extra. Zidane fick givetvis det mesta av uppmärksamheten (och alldeles nyss såg jag dessutom ytterligare en dryg timme om honom och hans gamla tonårsgäng, också på SVT) vilket var ganska skönt i jämförelse med om de lagt allt krut på hur fantastiska de svenska fansen var.
Men det bästa med hela krönikan var när de, helt obligatoriskt med tanke på hur många gånger saken nämndes i somras, skulle påpeka att tyskarna viftade med flaggor för första gången på 60 år. Speaken gick någonting i stil med att tyskarna dragits med decennier av blygsel och att de nu äntligen kunde flagga för fest. Jaha! Det var alltså på grund av ren blygsamhet som de avstått från att okynnesvaja det germanska baneret sedan kriget? Skönt att SVT Sporten redde ut den saken.
Fin skiva och alldeles gratis att ladda ner. Det är ju perfekt.
Talib Kweli & Madlib - Liberation
1:24:08. En timme, tjugofyra minuter och åtta sekunder. Det är tillräckligt lång tid för dagsljus att bli kvällsmörker. Och det är tillräckligt lång tid för att få en vuxen man nästan till tårar (det hade tagit cirka 1:25:00). Det är även den exakta tiden för mitt samtal med ComHem, varav det faktiska samtalet och ärendet tog maximalt en minut.
Smaka på det: en timme, tjugofyra minuter och åtta sekunder. Jag har inte suttit så länge i telefon sedan 90-talet, sedan instant messaging blev mitt liv. Jag pratar inte så länge i telefon på flera månader, sammanlagt. Dessutom var det i mobiltelefon, givetvis, så jag lär ha konsumerat bortåt två, tre månaders strålningsförbrukning under denna eftermiddag. Örat är rött, varmt och pulserar hårdare än handleden.
Jag vet mycket väl att det inte är ok att klaga på telefonköer. Det är ungefär som att klaga på vädret, Posten eller över hur mätt man är på julaftonseftermiddagen. Men ändå. Den senaste en och en halva timmen måste vara en av de starkaste känsloupplevelserna jag har varit med om på länge: ömsom ilska och en vilja att förstöra saker, men där uppgivenheten gör att det inte ens går att knyta nävarna, ömsom gränslandet mellan det psykotiska skrattet och den ynkliga gråten. Så jag klagar i alla fall.
Och framförallt, den största frågan av alla: vilka är egentligen de människor, förutom jag, som sitter i telefon med ComHem mitt på eftermiddagen? Oavsett vilka de är, så hatar jag dem.
