Sportspegeln på tjack ger Sorkinöverdos

För några år sen, innan torrents och innan VLC, följde jag en serie som hette Vita Huset på SVT. Eftersom jag är ungefär lika bra på att planera mitt liv som Muhammed Ali är på plockepinn, missade jag ett avsnitt då och då och la helt enkelt ner serien på obestämd tid, trots att det var bland det bästa jag då sett.

Förra årets bästa nyhet i den amerikanska seriefloran var enligt mig, med möjlig konkurrens från Dexter, Studio 60 on the Sunset Strip. Aaron Sorkins haussade comeback i SNL-miljö med gamla West Wing-klassiker och Friendsstjärnan Matthew Perry bland annat. Den rappa dialogen och de långa "walk and talk"-scenerna, klassiska Sorkiningredienser fanns där precis som den där känslan av att nästan förstå vad som händer bakom kulisserna. Den underfundiga, torra humorn var perfekt balanserad.

Under Studio 60:s juluppehåll har jag gått tillbaka till början i Aaron Sorkins serievärld och plockat upp - den av Kjell Häglund så hypade - Sports Night. Herregud. Serien är så snabb och dialogen så lång och perfekt att det nästan blir för mycket. Det är så jävla mycket Sorkin att jag knappt orkar. Den är väldigt välspelad såklart, Peter Krause, Felicity Huffman, Joshua Malina etc, alla agerar dom med och mot varandra på ett fascinerande sömlöst sätt, men som sagt: det är på gränsen till för perfekt. Det låter sjukt, men Sports Night lider av att det är för välspelat och för välskrivet.

Tanken är att beta av de två säsongerna Sports Night för att sedan hoppa på Vita Huset-tågets 7 säsonger samtidigt som Studio 60 återkommer. Jag vet ärligt talat inte om jag orkar.

En annan bonus, och möjligen den största anledningen att jag kollar vidare, är att min post Six Feet Under-abstinens lindras något av att kunna följa Krause (Nate) i allafall ca 18 timmar till.