Love will tear them apart

Sedan 80-talet har japanerna designat jeans mer eller mindre löst baserade på klassiska Levi's-modeller. Det handlar inte om billiga thaikopior utan om reproduktioner som bland denimfolket i många fall ses som bättre än originalen i fråga om kvalitet och detaljrikedom. Tyget är tjockt och styvt och med den typiska stadkanten, det är färgat med naturlig indigo och jeansen förses med cinch back, gömda nitar och äkta läderetikett. Allt det där som spelar roll. Målet har varit att skapa de ultimata retrojeansen och att vårda ett kulturarv som föregångarna inte längre verkar bryr sig om.

Levi’s har dock inte smickrats av japanernas imitationer utan stämmer nu bland andra Studio D'Artisan, Iron Heart, Sugarcane, Oni och Samurai för varumärkesbrott. Även de amerikanska butikerna Self Edge och Blue in Green stäms eftersom de sålt de berörda märkena. Alla jeans som lånar Levi’s patenterade design måste sedan den 19 januari vara borta från hyllorna.

Men det är inte själva jeansens skärning det handlar om, utan om de detaljer som skiljer ett par Levi’s från andra märken. Det är enligt stämningen inte längre tillåtet att fästa någon som helst etikett under bakfickorna. Det spelar alltså ingen roll om etiketten är röd med vit text utan detta gäller alla etiketter. Informationskorten i papp, som ligger i bakfickan på jeansen när du köper dem, får inte likna de kort som Levi's använder. Brodyren på bakfickorna får inte i något avseende påminna om Levi's bågform. Och läderetiketten i bak får inte innehålla två objekt som sliter itu ett par jeans (på Levi's etiketter går två hästar åt var sitt håll med ett par jeans uppspända emellan dem. Detta har parafraserats av bland andra Studio D'Artisan och Iron Heart vars etiketter istället för hästar föreställer grisar respektive motorcyklar). Kärleksförklaringen till de perfekta jeansen måste alltså i fortsättningen ske utan de allra mest oblyga stölderna.




Bilder från Denimology.