12408

1:24:08. En timme, tjugofyra minuter och åtta sekunder. Det är tillräckligt lång tid för dagsljus att bli kvällsmörker. Och det är tillräckligt lång tid för att få en vuxen man nästan till tårar (det hade tagit cirka 1:25:00). Det är även den exakta tiden för mitt samtal med ComHem, varav det faktiska samtalet och ärendet tog maximalt en minut.

Smaka på det: en timme, tjugofyra minuter och åtta sekunder. Jag har inte suttit så länge i telefon sedan 90-talet, sedan instant messaging blev mitt liv. Jag pratar inte så länge i telefon på flera månader, sammanlagt. Dessutom var det i mobiltelefon, givetvis, så jag lär ha konsumerat bortåt två, tre månaders strålningsförbrukning under denna eftermiddag. Örat är rött, varmt och pulserar hårdare än handleden.

Jag vet mycket väl att det inte är ok att klaga på telefonköer. Det är ungefär som att klaga på vädret, Posten eller över hur mätt man är på julaftonseftermiddagen. Men ändå. Den senaste en och en halva timmen måste vara en av de starkaste känsloupplevelserna jag har varit med om på länge: ömsom ilska och en vilja att förstöra saker, men där uppgivenheten gör att det inte ens går att knyta nävarna, ömsom gränslandet mellan det psykotiska skrattet och den ynkliga gråten. Så jag klagar i alla fall.

Och framförallt, den största frågan av alla: vilka är egentligen de människor, förutom jag, som sitter i telefon med ComHem mitt på eftermiddagen? Oavsett vilka de är, så hatar jag dem.