Män är svin. Jag är man. Alltså: jag är ett svin.

För en knapp månad sedan beklagade jag det faktum att så många av mina bekanta bara känner mig som jag är när jag är full, i olika utsträckning. Sedan kom Facebook.

Jag vet inte riktigt vad som attraherar men det var ju samma med MySpace. Att sitta och kolla runt, se om man fått meddelanden eller nya kompisar, kolla bilder, et cetera. Knappast värd tid i ett värt liv. Men jag har inte bättre saker för mig än att jag kan vara medlem även här. Det började kring midsommar då jag fick en inbjudan på mailen. Jag hade aldrig hört talas om det och reggade mig på ett par sekunder för att kolla vad det var. Men för bara två månader sedan var knappast någon annan medlem och jag loggade inte in igen förrän precis då hypen drog igång, nu för någon vecka sedan.

Hur som helst. På Facebook framstår jag som en ännu sämre människa än jag är när jag är full på vanligt sätt, eller i verkliga livet. Här får betraktaren nämligen fylla i alla luckor själv; det är så mycket som lämnas åt fantasin. Via ett trettiotal bilder tecknas bilden av mig som en riktig gris. Det är v-tecknet, dimmig blick, dumflin, spagatövningar och annat poserande. Man kan bara föreställa sig hur jag låter och beter mig mellan fototillfällena. Trots att just dessa tillfällen kanske bara är små glimtar som inte är helt representativa för hela mig. Eller så är de väldigt kärnfulla. Det bestämmer du.

Jag gör mig generellt mycket dåligt på bild. Även framför spegeln kan jag inte annat än hata det jag ser, men på bild blir det ännu lite värre. Det gör urvalsprocessen rätt nedbrytande när jag nu ska välja en bild att skicka iväg till en tidning som trycks i femsiffrig upplaga. Att lägga till den fysiskt brännande ångesten i samband med att lämna ifrån sig (mig) själva texterna.

Till sist: jag såg de två första avsnitten av Californication igår natt. De lovar gott. Det finns något mycket attraktivt i porträttet av ensamma, alkoholiserade, destruktiva och grisiga män som ändå behåller sin charm och älskvärdhet. Vi har sett dem förr: Bill Murrays paradroll förstås, Mel Gibson i Dödligt vapen, Robert Downey Jr i Zodiac (och alltid?), Dominic Wests polis McNulty i The wire och så vidare. Men det gör inte David Duchovnys karaktär i Californication mindre sevärd.

Jag vet dock inte om jag kan hålla med honom när han säger att "A morning of awkwardness is far better than a night of loneliness". Jag föredrar att släcka lamporna och se ett par timmar tv i ensamhet framför obehagskänslan alla tider på dygnet.

"You know how you're always trying to get things to come out perfect in art, because it's real difficult in life"

Den senaste veckan har jag sett om och i vissa fall, faktiskt, för första gången sett Annie Hall, Manhattan, Hannah and her sisters och Crimes and misdemeanors. Det resulterade förstås i ett makalöst New York-sug. Jag kan i nuläget inte tänka mig något mer angeläget än att glida runt i regnet på Manhattan, förbi slitna tegelhus och små butiker, gå på bio, lyssna på jazz, ta promenader genom en höstig Central Park eller längs vattnet under Queensborough Bridge. Nästan lika angelägna känns Allens kläder, framförallt i 80-talsfilmerna, i rymlig ullrock med uppvikt krage, bruna manchesterbyxor, skjorta och pullover. Mixat med utseendet på kanadensiska skogshuggare, torskfiskare i nordatlanten och skinheads blir det hösten ideala och mycket spretiga look. Vi får se hur det går.

Gemensamt för alla filmerna är väl kärleksmysteriet, eller vad vi ska kalla det; trasslet i relationen kvinna-man, blixförälskelse och passion, otrohet, uppbrott och förkrossning. Nu är det ju fråga om filmens värld, men det är ändå intressant att jämföra med min verklighet. I princip alla jag känner lever antingen i mer eller mindre långvariga förhållanden eller i nästan totalt celibat. Alltså, var existerar det liv som Allen ständigt porträtterar i sina filmer, där man glider in och ut ur relationer, har komplicerade vänsterprassel, flirtar med okända människor på dagtid, och delar ut spontana kyssar lite då och då, här och där? Inte omkring mig i alla fall. Eller gör det det, men jag får inte delta?

Det går också mycket lätt att bli knäckt av hur snyggt det faktiskt är möjligt att konversera med en kvinna, antingen man är intresserad, och helt naturligt framstår som intelligent och charmig, eller man är på en värdelös date som istället för likstel blir ett levande ordkrig, eller man grälar stormigt om någon jävla skitsak. Återigen, det är fiktion, skapat av ett filmgeni, men ändå.

Hur som helst påmindes jag också om att Annie Hall och Manhattan är två av mina tre, åtminstone fem, absoluta favoritfilmer. Och så undrar jag hur det kommer sig att den nya American Apparel-butiken på Götgatan tapetserats med Woody Allen-bilder.

"Nu är du ute på jävligt hal is, komissarien!"

Efter fyra nätters jobb i sträck tidigare i veckan skulle jag vara ledig torsdag till lördag. Vad skönt. Jag spenderade de dygnen på följande sätt: (på en höft) fjorton öl, åtta glas rosé, tio drinkar, två glas champagne och tre paket cigg.

Nu sitter jag återigen på jobbet, framför en Beck-film jag har sett fler gånger än jag borde. Det hade varit så skönt att, istället för att vara på jobbet, spendera kvällen/hantera söndagsmelankolin genom att släcka lamporna, lägga sig i fosterställning och lyssna på Carol King. Idealt hade ju varit att masseras till sömns av en vacker kvinna. Men så ser inte mitt liv ut tyvärr.

Då får jag se istället vända mig till de vanliga glädjeämnena: mat och tv. I natt blir det blåbärspannkakor och avsnitt tre och fyra av nya och ganska lovande advokatthrillern Damages.

Superstjärnans succédag i Stockholm

Nu under morgonen sände Sporten ett inslag om rock & roll-golfaren John Daly, som jag efter ett reportage i 60 Minutes för något år sedan kom att gilla mycket. Han gillar Europa för att det är så avslappnat, han kan slappna av här och så vidare. Plus att vädret verkar bli juste, tyckte han. Men det intressanta är inte det, utan en vanlig klippbild där Jesper Parnevik och Daly står och softar vid klubbhuset. Daly tar en cigg och sippar på en grogg. Och bredvid dem står - Bill Murray. Han drog till Stockholm och kollar lite golf helt enkelt. Varför inte.

Sommaren i city

Att gå nykter på Kungsgatan en ljum augustilördagnatt är rätt oangenämt. Dels har vi raggarbilarna som ligger och cruisar, runt runt. Inte för att det i sig är något fel, eller något som över huvud taget stör mig. Men jag måste ändå ställa mig frågan "varför?". Vad får de egentligen ut av åka bil mitt inne i stan, i trängseln, bland raglande människor och stressade taxis? Och dels har vi ju folket som är ute och roar sig, och beter sig som svin ihop. Inte heller i det ligger det ju något principiellt fel; Gud vet att jag också gillar att svina. Men att nykter och kanske till och med lite bakis vandra citys gator en ljum augustilördagnatt, det gör man inte i onödan, kan jag för inte första gången i ordningen konstatera.

Anledningen till att jag var där var ett biobesök, Simpsonsfilmen. Jag har gjort många överväganden kring om det alls skulle gå att se den på bio, ihop med andra människor. Jag orkar helt enkelt inte med dem. Men jag tänkte om jag väljer 23.15-visningen ska det väl inte vara några större problem. Det var det egentligen inte heller, men givetvis skulle minst en överdrivet högljudd skrattare och tisslare och tasslare sitta exakt framför mig när hon hade 105 stolar att välja mellan. I kön till biljettluckan innan filmen fick jag också mina allra värsta gissningar om en genomsnittlig biopublik bekräftade. Ut från en av salongerna vällde Massan: bullriga ungdomsgäng med literläsk och flerliterspopcorn, och annat löst folk. Då fick jag också fräscha upp en fundering jag haft tidigare. Det vill säga, hur kommer det sig att det är så många "invandrargäng" som går på bio ihop? Säkert sjuttio procent av publiken skulle jag uppskatta. Det är väl gott så men det är i alla fall en orsak till att jag aldrig går på bio, trots att det ju faktiskt är trevligare att se en film så som den är tänkt att ses, på duk. Vi kan väl för ordningens skull tänja begreppet till "killgäng" i och för sig.

Och filmen då? Jo, en av de bästa komedier jag någonsin har sett. Som jag skrattade. Seriöst.

Benny & Tommy

Jag kom in till jobbet för en liten stund sedan, tv:n stod på, och jag hade ynnesten att få se mina första minuter av Allsång på Skansen för i sommar. Det är jag glad att jag fick, kan jag säga, eftersom jag då fick se Benny Anderssons orkester framföra den nya låten "Fait accompli" tillsammans med Tommy Körberg. Det är en riktigt bra låt, oavsett med vilket mått du mäter. Dessutom ser Tommy riktigt bra ut i sin ljusa sommarkostym.

Det slovenska livet (det är livet)

Jag råkade precis ramla över en gammal klassiker: Laibachs cover på det österrikiska bandet Opus låt "Live is life".

Den är så fulländad, den här videon, i sin enkelhet. Lövbeklädda bergsvidder och annan central-/östeuropeisk natur, snygga kläder, snygga frisyrer, nakna bröst, pilbågar, kors, korrekt kroppshållning och stenhårda pokerfaces.

Därför bör även du se den.

Upplandsgatan vs Falugatan, 1-0

Siffrorna är från stadsmästerskapen i naziestetik nu i helgen. Grattis!

Guldmedalj:


Silvermedalj:

I B + the bitches

I morse åt jag frukost till Nyhetsmorgon och en ansenlig del av programmet vigdes åt Ingmar Bergman, förstås. Annika Jankell intervjuade dels Bergmankännaren Maaret Koskinen och dels tre kvinnor som arbetat nära honom under lång tid, en klippare, en producent, en kostymör, eller något sådant. I båda intervjuerna tog Jankell upp ämnet "Bergman och kvinnorna", vilket ju också fått några spaltmeter tidigare i veckan.

Och synen på hans kärleksliv fascinerar mig mycket. Nu är jag knappast någon expert på hur detta såg ut, men så mycket vet jag, att han har nio barn med sex olika kvinnor, flera gånger var otrogen, vid flera tillfällen lämnade fru och barn för nya romanser, och det var ofta/alltid fråga om mycket yngre kvinnor. I nio fall av tio är detta ett beteende som samhället ser snett på; så beter sig dem vi lite slarvigt brukar kalla svin. Men i detta fall talar man snarare om något slags magisk attraktionskraft, om hur han kände sig som "en lesbisk man", som kvinnorna kunde relatera till på samma sätt som de relaterade till andra kvinnor. Den som ändå vore sådan.

Insikter och visdomar

Efter Ingmar Bergmans bortgång i måndags har otaliga personer under veckan vittnat om hur hans filmer inneburit stora uppenbarelser om livet, döden och kärleken; och kanske inte minst om konsten, filmen. Exempelvis skriver Johan Croneman i onsdagens tv & radio-krönika att: "Konst, och kanske framförallt den komplexa, ibland närmast påträngande, filmen, pekar ut nya riktningar i livet. Många av oss har haft den upplevelsen."

Jag känner mig i jämförelse otroligt platt och osinnlig som inte alls minns mitt första möte med Konsten, inte alls minns vilken skiva, bok, film eller annat verk som fick mig att komma till nya insikter om sakernas tillstånd. Än mindre inträffade detta livsavgörande möte med det sublima i mina tidiga tonår, som det verkar ha gjort för gemene man; åtminstone för dem som får komma till tals i DN Kultur. Snarare får jag i min löpande kulturkonsumtion små upplevelser som då och då förgrenar sig i tankar om livet, men oftare om något långt mer jordnära och vardagligt (om inte "livet" förvisso kan sorteras in under kategorin vardagligt). Inte sällan levereras till exempel visdomar från tv-dramatikens värld. De kanske leder till nya insikter, eller bekräftar det jag redan vet eller tror.

Tidigare i veckan såg jag det nionde avsnittet från The west wings tredje säsong. Här talar Leo McGarry med sin advokat om sin alkoholism, om hur han upplever sitt och andras drickande. Och jag fann det mycket träffande. Utan att för den saken vilja kalla mig alkoholist, tänker vi på exakt samma sätt:

I don't understand people who have one drink, I don't understand people who leave half a glass of wine on the table. I don't understand people who say they've had enough. How can you have enough of feeling like this? How can you not wanna feel like this longer?

Jag minns också att jag i höstas gillade hur Hugh Abbott, "Minister of Social Affairs and Citizenship" i den brittiska politik-komedin The thick of it, träffar huvudet på spiken i seriens fjärde avsnitt. Efter att ha konfronterats med så kallat vanligt folk, arbetare, väljare, en hel eftermiddag utbrister han:

Sometimes I, you know, when you meet the real, the actual people... [...] Mean mouths, sort of sneering. I mean, I know this is what they think what people like me think, so I hate thinking it. But I just found myself thinking that they're from a different fucking species, you know with the t-shirts and weird trousers... Why wear clothes with writing on them?! And why are they so fucking fat?!

Det ligger mycket i de formuleringarna, och det är en rolig, bra scen. Spännande för övrigt att så småningom se hur genierna Christopher Guests och Mitchell Hurwitzs amerikanska omarbetning av The thick of it blir. Det ser onekligen extremt lovande ut på papper.