Män är svin. Jag är man. Alltså: jag är ett svin.

För en knapp månad sedan beklagade jag det faktum att så många av mina bekanta bara känner mig som jag är när jag är full, i olika utsträckning. Sedan kom Facebook.

Jag vet inte riktigt vad som attraherar men det var ju samma med MySpace. Att sitta och kolla runt, se om man fått meddelanden eller nya kompisar, kolla bilder, et cetera. Knappast värd tid i ett värt liv. Men jag har inte bättre saker för mig än att jag kan vara medlem även här. Det började kring midsommar då jag fick en inbjudan på mailen. Jag hade aldrig hört talas om det och reggade mig på ett par sekunder för att kolla vad det var. Men för bara två månader sedan var knappast någon annan medlem och jag loggade inte in igen förrän precis då hypen drog igång, nu för någon vecka sedan.

Hur som helst. På Facebook framstår jag som en ännu sämre människa än jag är när jag är full på vanligt sätt, eller i verkliga livet. Här får betraktaren nämligen fylla i alla luckor själv; det är så mycket som lämnas åt fantasin. Via ett trettiotal bilder tecknas bilden av mig som en riktig gris. Det är v-tecknet, dimmig blick, dumflin, spagatövningar och annat poserande. Man kan bara föreställa sig hur jag låter och beter mig mellan fototillfällena. Trots att just dessa tillfällen kanske bara är små glimtar som inte är helt representativa för hela mig. Eller så är de väldigt kärnfulla. Det bestämmer du.

Jag gör mig generellt mycket dåligt på bild. Även framför spegeln kan jag inte annat än hata det jag ser, men på bild blir det ännu lite värre. Det gör urvalsprocessen rätt nedbrytande när jag nu ska välja en bild att skicka iväg till en tidning som trycks i femsiffrig upplaga. Att lägga till den fysiskt brännande ångesten i samband med att lämna ifrån sig (mig) själva texterna.

Till sist: jag såg de två första avsnitten av Californication igår natt. De lovar gott. Det finns något mycket attraktivt i porträttet av ensamma, alkoholiserade, destruktiva och grisiga män som ändå behåller sin charm och älskvärdhet. Vi har sett dem förr: Bill Murrays paradroll förstås, Mel Gibson i Dödligt vapen, Robert Downey Jr i Zodiac (och alltid?), Dominic Wests polis McNulty i The wire och så vidare. Men det gör inte David Duchovnys karaktär i Californication mindre sevärd.

Jag vet dock inte om jag kan hålla med honom när han säger att "A morning of awkwardness is far better than a night of loneliness". Jag föredrar att släcka lamporna och se ett par timmar tv i ensamhet framför obehagskänslan alla tider på dygnet.