Sommaren i city

Att gå nykter på Kungsgatan en ljum augustilördagnatt är rätt oangenämt. Dels har vi raggarbilarna som ligger och cruisar, runt runt. Inte för att det i sig är något fel, eller något som över huvud taget stör mig. Men jag måste ändå ställa mig frågan "varför?". Vad får de egentligen ut av åka bil mitt inne i stan, i trängseln, bland raglande människor och stressade taxis? Och dels har vi ju folket som är ute och roar sig, och beter sig som svin ihop. Inte heller i det ligger det ju något principiellt fel; Gud vet att jag också gillar att svina. Men att nykter och kanske till och med lite bakis vandra citys gator en ljum augustilördagnatt, det gör man inte i onödan, kan jag för inte första gången i ordningen konstatera.

Anledningen till att jag var där var ett biobesök, Simpsonsfilmen. Jag har gjort många överväganden kring om det alls skulle gå att se den på bio, ihop med andra människor. Jag orkar helt enkelt inte med dem. Men jag tänkte om jag väljer 23.15-visningen ska det väl inte vara några större problem. Det var det egentligen inte heller, men givetvis skulle minst en överdrivet högljudd skrattare och tisslare och tasslare sitta exakt framför mig när hon hade 105 stolar att välja mellan. I kön till biljettluckan innan filmen fick jag också mina allra värsta gissningar om en genomsnittlig biopublik bekräftade. Ut från en av salongerna vällde Massan: bullriga ungdomsgäng med literläsk och flerliterspopcorn, och annat löst folk. Då fick jag också fräscha upp en fundering jag haft tidigare. Det vill säga, hur kommer det sig att det är så många "invandrargäng" som går på bio ihop? Säkert sjuttio procent av publiken skulle jag uppskatta. Det är väl gott så men det är i alla fall en orsak till att jag aldrig går på bio, trots att det ju faktiskt är trevligare att se en film så som den är tänkt att ses, på duk. Vi kan väl för ordningens skull tänja begreppet till "killgäng" i och för sig.

Och filmen då? Jo, en av de bästa komedier jag någonsin har sett. Som jag skrattade. Seriöst.