Lustifikationstabellens 100:de inlägg. Och det första på fyllan.

Nyss tillbaka från Spy Bar efter en kväll som från början var tänkt att spenderas hemma ensam i mörkret och lugnet. Jag har en tvättid imorgon (läs: idag; läs: om två timmar) klockan sex och hade tänkt passa den eftersom det är så svårt att få sin tvätt tvättad i studentboende. Men istället blev det spontanvin hos Einar och spontanmiddag på Chutney och ett par något mer övervägda öl på Dramatenterassen. Väl där, med en drinkbiljett på Spy Bar, fanns det inte mycket att sätta emot, trots att siktet någonstans var inställt på en mer nykter tillvaro. Tvättiden var i alla fall bara en naiv idé.

Hur som helst. Jag träffade få bekanta och kände mig nykter trots fyra glas vin och tre öl och ingen mat på tretton timmar. Men under en diskussion om svennar, i utelivet - på Spy Bar var det nämligen ingen hejd på dem, bland annat ett gäng som gled runt i för stora telefonförsäljarkostymer med färgglada, plastiga hawaiianska blomhalsband kring nacken - kom vi in på Robinson-Robbans blåmålning i seriens finalavsnitt. Det finns en väldigt rolig koppling att göra till The Blue Man Group i allmänhet och till Dr. Tobias Fünke i synnerhet som jag inte tror har gjorts tidigare. Härmed tycker jag att vi kan skratta med Robert istället för åt honom; han visste vad han gjorde.

Ett ögonblicksbild för övrigt: Vi står och hänger över ett bord och en snygg tjej kommer fram från ingenstans, och ställer ner sin öl. Det har inte hänt mig på åratal, om ens någonsin. Det är uppenbart att det är något slags kontaktsökande. Hon säger "Hej, jag tror att min väninna är bekant med er" och jag svarar att, jaha, vem är det då?, varpå nästa tjej ansluter. Det är ingen vi känner igen, och den snygga tjejen introducerar sin vän som Mona. Sen är det tyst. Då börjar vi båda skratta, och är tvingade att vända våra ansikten in mot väggen för att maskera det hela. Vi har absolut ingenting att säga till henne. Vad skulle vi säga? Sen går de. Lika bra det.

Och på vägen hem, på t-banan mot Fruängen mellan Östermalmstorg och T-Centralen, utbröt slagsmål mellan två ölberusade grabbar. Det är första gången på mycket länge - kanske sedan gymnasietiden - som jag bevittnar ett äkta bråk. Det är en väldigt rolig syn, så långt ifrån fiktionens snygga och rena slagkamper. Två i grund och botten vuxna män som vevar med armarna, puttar på varandra, skriker, ramlar fram och tillbaka mot tågets dörrar, och framför allt ropar "Va?!" till varandra om och om igen. Jag funderade ett slag över vad som föranleder ett slagsmål, vad som hade lett fram till att dessa två kände sig tvingade att lösa sina problem såhär. Jag fick inget svar, men kom till insikt om att slagsmålet måste vara höjden av svennighet. Oavsett vilka som bråkar.

Sen måste jag lägga upp denna video. Jag har rätt svårt för YouTube-grejen, med "kul klipp" som mailas och länkas överallt. Men när Jonas visade den här, tydligen klassiska, filmen tidigare idag fick jag verkligen kippa efter andan. Det kan vara något av det roligaste jag någonsin har sett. Och då är jag ändå kräsen.