Meningslöst om en meningslös och annat meningslöst. Samt proggressivetips.

Andra natten i rad på jobbet nu, det får man nog karaktärisera som en dålig helg. Inte för att veckan förvisso var särskilt tung, men helg är alltid helg och det känns tråkigt att jobba och sova sönder alltihop. Så medan du och alla andra är ute på äventyr och nöjen eller vad det nu är man gör på veckosluten, sitter jag för andra kvällen i rad och ströläser om sprit, med tv:n på i bakgrunden.

För höstens projekt är att bygga upp ett respektabelt barskåp. Det har snackats om hur gôtt det vore att ha ett i åratal, men aldrig händer det. Nu är det dags och jag känner mig nästan lite uppspelt vid tanken på att ha en massa flaskor stå och sprida god stämning i mitt hem. Just idén om en spritsamling känns mycket mer angelägen än att sedan dricka upp den. När året är slut ska jag ha ett åtta-tiotal flaskor tänker jag mig, som jag kan kasta ett öga på när jag behöver muntras upp.

För övrigt, eller apropå jobbet. Imorse avlöstes jag av en kvinna som jag bara har träffat en gång tidigare. Det är en människa som inte uttrycker någonting överhuvudtaget med sin kropp, sitt ansikte, sina kläder eller med någon del alls av sin existens. Mellan oss finns ingenting; alltså, det finns inte ens en kylig spänning, en stel tafflighet. Mellan oss är det fullkomligt tyst, vi talar inte med varandra. Jag skulle gärna ha svaret på var felet ligger, för med andra på jobbet är det inga problem att små- och kallprata. Man säger några tomheter om något arbetsrelaterat, om väder och vind, om något på tv och så vidare. Men inte ens det fungerar mellan mig och denna kvinna. Precis när hon hade kommit imorse, och jag var i ett annat rum, funderade jag på vad jag kunde säga. Det stod helt still, inga idéer kom, och mycket riktigt tittade vi sedan på varandra, letade i varandras blickar efter något slags signal och ordlös kommunikation. Men inte ens den fungerar. H e l t tyst.

Så jag gick hem så fort jag kunde, sa "Hej då" (det andra vi hade sagt till varandra på fem-tio minuter, det första var "Hej") och funderade på om jag faktiskt är lika uttryckslös och meningslös som hon, eller om det är hon som bär hela ansvaret för tomheten emellan oss. Och på hur hon gör i mötet med andra. Personlig "kemi" låter ju som något människor som tror på astrologi, urkrafter och ödet skulle motivera det med, men jag kommer verkligen inte på något annat. Eftersom jag inte gärna vill erkänna hur tråkig jag är, åtminstone inte högt.

Du förstår att jag är uttråkad, när jag skriver om sådant här. Det är för att få tiden att gå förstås. Jag har med mig Briedhead revisited på dvd, ett alldeles färskt, fett nummer av Vanity Fair och en tjock samling av Persepolis-albumen i bokform, men jag känner mig inte upplagd för något av det egentligen. Istället kan jag rekommendera lite tysk progressiv rock, "Child migration" och "Impressions" från Eloys "Colours". Två omistliga låtar.

Och lite engelsk post-progg i form av Yes "Changes". Den är verkligen oemotståndlig med sitt Steve Reich-liknande glockenspielintro, sina snygga gothmelodier och maffiga heavymetalrefräng.

Dessutom är jag just nu väldigt svag för ex-proggaren Phil Collins "Against all odds".