På safari i betongdjungeln

Idag åkte jag ut till Högdalen för att låna en bok. Från tunnelbaneuppgången till biblioteket är det ett par hundra meter, och däremellan ligger centrum som ser ut som andra 50-talscentra söder om Söder.

En förvirrad kvinna i tjock, marinblå överrock, fodrade läderstövlar och läppstift i hela ansiktet gick runt och frågade efter sina vänner. Ett gäng gubbar satt och drack extra starka Sofiero på kanten till torgets uttömda fontän. En kvinna på samma kant hade precis stoppat ner en Treo i ett gammalt Ikea-glas, och satt och tittade på hur det brusade. I övrigt ett sammelsurium av halthet, kutryggighet, påtändhet, leda, hundar, systemetkassar, nervryckningar, smutsiga och trasiga kläder. Förortsliv.

Åtta av tio såg ut att kunna komma fram och stötigt repetera "The owls are not what they seem" eller något liknande oförståeligt, med ansiktet belyst underifrån, när man minst anar det.

Nu kommer jag att låta väldigt egocentrisk; självklart har jag skygglapp för ögonen, och lever ett specifikt liv med specifika intryck och kunskaper, och jag har förstås inte en heltäckande bild av sakernas tillstånd; så är det ju för alla. Men tänk att leva sitt liv i ett av dessa funkiscentrum på gröna linjen söderut, i ett slags surrealistiskt parallelluniversum – vilken märklig verklighetsuppfattning man ska ha, när denna värld faktiskt är verkligheten.

När det i det offentliga samtalet påståtts att en miljon svenskar står utanför arbetsmarknaden har jag alltid ställt mig frågande till den siffran. "Kom igen, en miljon, det är ju för fan en femte-/sjättedel av alla arbetsföra!" Var femte person man ser på gatan har alltså inget jobb, utan lever på bidrag och andra försörjningsstöd? Otroligt. Högerpropaganda. Så har jag tänkt. Men kanske har jag bara rört mig i fel miljöer, spenderat för lite tid i Verkligheten, för mycket tid i horisontalläge med amerikanska tv-serier i hd på datorn bredvid mig i sängen? Här fanns i alla fall ett betydande gäng av den påstådda miljonen.

Det är samma känsla varenda gång jag rör mig utanför de vanliga, invanda, ingådda spåren från tunnelbanan och hem. Samma häpnad inför verkligheten, mänskligheten. Missförstå mig inte, jag känner inget förakt eller hån eller några som helst negativa känslor för dessa människor. Men jag känner förvåning och ett främlingsskap gentemot folk, Folket.