En stackars man

Det är klart att jag har förstått det tidigare. Det som slängs på marken – fimpar, papper, vad det nu kan vara – det försvinner så småningom, och det försvinner inte av sig själv. Någon är sysselsatt med att plocka upp det.

Ändå blev jag lite tagen när jag för en stund sedan såg en spenslig man böja sig över en vanlig hushållssop, du vet, en sådan där vanlig man (inte jag) har i städskrubben, med tillhörande skyffel. Med den och en sopkorg på hjul som enda vapen sopade han en hundra meter lång pendeltågsperrong. Det var hans jobb. Fimparna, löven, gruset, tidningarna, en och annan penna, gottispapper. Ett evighetsjobb, säkert varje kväll.

I sådana lägen släpper jag all cynism och allt människoförakt, och låter istället hjärtat vara med. Jag tyckte synd om honom på riktigt. Han såg så ledsen ut. Kanske jag slänger vad det nu är i papperskorgen nästa gång. Troligen inte.

Plus och minus, ris och ros, bu och bä

Jag gillar ett gott öl upphällt i vinglas, med rikligt skum, om kvällen. Jag gillar att stoppa ner ansiktet i påsen med svenska äpplen och dra ett djupt andetag genom näsan. Precis som i burken med kaffe. Jag gillar Tell me you love me och Ultracitys "Twelve year drive". Jag gillar att gå längs vattnet en frisk hösteftermiddag i säsongsenliga kläder.

Vad jag inte gillar är att det alltid ska vara nånting; att behöva göra saker som inte ligger på topp 5 över saker jag vill göra. Jag gillar inte mig själv, eller särskilt många andra heller för den delen. Och kanske framförallt, jag gillar inte att min dator är så jävla slö att det tar åtskilliga sekunder att byta program, att streamad liveradio och framförallt (tidigare sänd) tv hackar och buffrar, och att den där badbollen står och snurrar bara jag försöker byta flik i Firefox.

Sådan är jag.

Han som sa't han var't

I veckan har jag sprungit en hel del hos gatans tobaksbutik; jag har hämtat och lämnat paket, dessutom äntligen köpt ett frankerat kuvert till kontraktet som jag skrev under för exakt en månad sen. Varje gång jag har varit där har jag kommit på mig själv med att stå och sniffa lite försiktigt, liksom för att komma på varifrån den där stickande fräna lukten kommer ifrån. Och när jag var där idag kunde jag äntligen hitta källan: tobaksbutiksinnehavaren. Han luktar svett på ett sådant sätt att man, om valet förelåg, skulle föredra om en bakis/tacomätt Robinson-Robban mökade en i ansiktet istället.

En stund senare i omklädningsrummet på Eriksdalsbadet kände jag den igen. Svetten. Jag tittade till höger, till vänster och försökte förstå vem det var. Och tanken slog mig plötsligt att det kanske inte var andra som spred den, utan att det var jag som bar den med mig, från tobaksbutiken, till gymmet, och överallt. Men så var det gud ske lov inte; det var den långhåriga slackern som bytte om precis intill. Själv luktade jag i det närmaste gott (Kiehl's Deluxe Hand & Body Lotion with Oatmeal and Aloe Vera, "Coriander"!). Skönt att veta eftersom rimligheten i att det var jag som luktade ändå låg strax under femtio procent.

Larry David och jag (Kiss-Rickard)

Det finns ingenting jag är känd för, i meningen stora bedrifter eller häftiga egenheter som utmärker mig från mängden. Det finns inget Klassiskt pre- eller suffix där Rickard ingår. Inget bra jobb, inte bra på sport, inte extremt smart, aldrig gjort bästa tricket i snowboardbacken som fastnat på foto, inte rik, inte snygg, inte lång, inte väldigt kort, aldrig mest välklädd, aldrig mest koll. Inte snällast, trevligast, roligast. Inte den som är den.

Men så såg jag nyss fjärde avsnittet på sjätte Curb your enthusiasm-säsongen – väldigt roligt förstås. Det handlade bland annat om att Larry dels bajsar två, tre, ibland fyra gånger om dagen. Och dels kissar någonstans kring tio, femton, tjugo gånger. Pinsamt att låta andra veta, tyckte han.

Det tycker jag med. För när jag tänker efter är det ju just det jag är känd för: att alltid gå på toa. När andra kan nöja sig med en handfull gånger per nykter dag och ett par, tre gånger extra när de går ut, måste jag gå kanske tio gånger en vanlig dag och allt mellan tio och trettio gånger extra om jag dricker öl, vin, sprit. OK – trettio – där kanske jag tog i. Men det är inte med mycket.

Det har förstås sina konsekvenser. Gratisdrickarkvällarna handlar till hälften om att fundera på var toan finns, om man får använda den och hur mycket kö (det vill säga hur snart jag behöver gå och ställa mig igen) det är; svartfester med en enda, könsgemensam toa är en mardröm. Detsamma gäller längre möten, föreläsningar och andra händelser där jag är uppbunden över ett par timmar, åtminstone om det sker i anslutning till att jag har druckit något. Bio, buss, tåg. Listan kan göras och är redan (för) lång. Jag har kissat utomhus i stadsmiljö i dagsljus, på en kyrkogård nattetid – nöden har ingen lag.

Larry skyllde på att han drack mycket vatten. Det är ju nyttigt för en. Jag dricker också ganska mycket vatten men knappast mer än någon annan. Så jag vet inte vad jag ska skylla på. "Blåsan", låt gå.

Ni sitter där på Facebook med era Superlatives-nomineringar – most dateable, most likely to succeed, mest och bäst i alla kategorier som rör snygghet, framgång, goda egenskaper och i största allmänhet vilket bra catch man är. Jag är om någonting most likely to piss his pants.