En stackars man

Det är klart att jag har förstått det tidigare. Det som slängs på marken – fimpar, papper, vad det nu kan vara – det försvinner så småningom, och det försvinner inte av sig själv. Någon är sysselsatt med att plocka upp det.

Ändå blev jag lite tagen när jag för en stund sedan såg en spenslig man böja sig över en vanlig hushållssop, du vet, en sådan där vanlig man (inte jag) har i städskrubben, med tillhörande skyffel. Med den och en sopkorg på hjul som enda vapen sopade han en hundra meter lång pendeltågsperrong. Det var hans jobb. Fimparna, löven, gruset, tidningarna, en och annan penna, gottispapper. Ett evighetsjobb, säkert varje kväll.

I sådana lägen släpper jag all cynism och allt människoförakt, och låter istället hjärtat vara med. Jag tyckte synd om honom på riktigt. Han såg så ledsen ut. Kanske jag slänger vad det nu är i papperskorgen nästa gång. Troligen inte.