Tomhet

Jag upplever ofta att livet är hårt. Och ibland är det helt enkelt inte kul att leva. Omkring en timme efter ankomst till föräldrahemmet, där jag ska spendera hela julhelgen, trycker jag igång datorn. Jag växlar några ord med folk på MSN, kollar mailen och diverse annat. Sen ska jag sätta igång VLC och låta det gå några timmar, hade jag tänkt mig. Det skulle liksom bli de kommande dagarnas huvudsakliga aktivitet. Men så god är inte Gud. Det visar sig att hela påsen med sladdar ligger kvar hemma (det är ungefär 8 mil hem), det vill säga iPodsladd, datorsladd, sladden till den externa hårddisken och mobilladdaren. Så nu återstår helt enkelt att läsa, ta promenader och umgås med folk. Det ser mörkt ut, med andra ord.

Exalterad Wikegård i retrospektiv

Dags för Sveriges Television att mata ut årskrönikor till höger och vänster. Först ut är OS-krönikan.

Sportkrönikor är ibland underhållande och välproducerade (läs VM 94), men minst lika ofta oengagerande och tråkiga - oftast hänger det ihop med arrangemang där Sverige presterat dåligt (läs OS 2002). I OS i Turin tog Sverige 14 medaljer, upplagt för en kalaskrönika med andra ord, men nej. Från första anslaget med Johnny Cash över vinjetten till slutklämmen med medaljskörden mot blixtrande botten är produktionen ett exempel på svensk sportjournalistik när den är som absolut sämst.

Att SVT:s sportredaktion har dålig smak när det gäller ljud och grafikval är väl ett känt faktum, men att klämma in "de bar å åk", Scooter och sällskapsresanlåten inom några minuter måste vara något form av rekord. Mellanspelen mot animerad blå bakgrund med ett typsnitt som skulle påminna om en resultattavla retade kräkreflexen och korsklippningen mot OS i Cortina kändes bara krystad. All heder dock åt firma (för att använda ett sportjournalist-ord) Tell Johansson och Mattias Sandberg att minimera återseendet med "Jan the Ripper", hans katastrofala comic relief-insats är årets lågvattenmärke alla kategorier.

Jag antar att Tre Kronor skulle fungera som nån slags röd tråd, något som sköttes slarvigt och helt utan spänning. Spänningen återfanns istället i skidskyttet och hockeydamernas straffar, annars fanns det bara två höjdpunkter. Anna Fischers totalfiasko i snowboard - tv-magi i direktsändning och Wolfgang Pichler, roligast som vanligt, bästa tyskimporten sedan Peter Antoine.

Så sänker du din kapacitet med 25%

Återigen är jag uppe rätt sent på kvällen/natten, dock inte ute, bara uppe, och ställer klockan på någon rimlig förmiddagstid. Och återigen missar jag att gå upp eftersom jag tänker att jag ska vila ytterligare någon minut efter att jag har stängt av larmet.

Idag vaknade jag 13.01 av telefonen ringde. Allvarligt talat, att behöva bli väckt klockan ett, vad är det? Jag skulle ju studera idag, dessutom få en del annat gjort också. Nu lär det på sin höjd bli en del annat gjort.

Å andra sidan vet jag inte hur mycket jag behöver bry mig, än mindre ha ångest över det hela. Men jag antar att jag någonstans är medveten om omvärldens förväntningar på en mer eller mindre vuxen man; eller så har jag helt enkelt preparerats med samma mängd kalvinistiska flittänk som min nästa. För det känns inte riktigt ok att leva så här. Men samtidigt hör fasta rutiner och på förhand helt och fullt planerade dagar till ett vuxenliv som jag gärna väntar med. Allt från PPM till att sitta på en middag där folk pratar i lagom samtalston, och kalla det hela en fest, känns rätt ointressant som koncept.

En faktor att faktiskt känna lite ångest över är väl i och för sig att jag reducerar min verksamma dag med 25%. Hade det varit bara idag skulle det ju varit en sak. Men eftersom det är mer eller mindre varje dag då jag inte har skola, arbete eller andra åtaganden handlar det mer om att jag nästan systematiskt tar ner min kapacitet att åstadkomma någonting med en fjärdedel, vilket inte känns riktigt ok. Ikväll bör jag gå och lägga mig ca 00-01 (vilket troligtvis inte går särskilt bra eftersom jag har sovit tio och en halv timme i natt) och jag har alltså ungefär elva-tolv timmar på mig att göra denna dag minnesvärd.

Statistik

Ett oberoende institut i Schweiz har dissekerat ett avsnitt av Boston Public och fann: 40% rasrelaterad problematik, 10% pedofilianklagelse, 30% ung driven lärare, 10% kufisk gammal gubbe och 10% gapig tjock svart kvinna.

När David blev Dex

Antalet twistar i sista avsnittet av Dexter var många och delvis oväntade. Michael C. Hall har fungerat fint som god-psyko på dagen slash ond-god-psyko på natten, så fint att det gick ganska snabbt att vänja sig vid Dex istället för David. Serien har nog varit den jag följt tightast under hösten, tillsammans med Studio 60. Eller det har ju varit flera, Weeds och Extras andra säsonger, till exempel. Men trots att den inte har varit helgjuten, bland annat på grund av lite trista biroller och bitvis lite slentrianmässig polis-/casedramatik, har nästa avsnitt oftast varit något att se fram emot. Solsken, latinomusik, svenneliv och blod i en lagom mix. Serien fick genom gårdagens sista del sitt helt naturliga och perfekta avslut och och jag känner mig skönt mätt och belåten.

Krubbkärring

En grej jag gillar: Jamie Oliver. Tror att jag sett allt han gjort, från de första staplande stegen i hemmaköket via Fifteen till hans kulinariska resa i Italien. Nu är det än en gång dags för Sverige att se när han läspar sig igenom ännu en serie med "fräck" slang och foccacias. Det handlar om hans, för Sverige, nya serie om skolmaten i England. Bra TV, kanske inte det bästa Oliver gjort men helt klart trevligt med förvirrade mattanter och fula engelska ungdomar som vill äta pommes.

Överhuvudtaget är jag fascinerad av tv-sänd matlagning, det har hänt mer än en gång att jag medvetet blivit sen till diverse efter att känt mig tvungen att se middagstipset. Igår kunde jag inte slita mig ifrån att följa Gert Klötzke göra grovkornig leverpastej och cumberlandsås. Ge mig Nigella, Aspegren, Tina, Niklas, Leila. Fuck it, ge mig den där killen som pratar babyspråk i Förkväll och jag sitter som klistrad.

Som ett brev på posten

En av de bästa sakerna en måndag i december är ju att köpa någonting fint, eller att få någonting med posten som man har köpt tidigare.

I mitt fall hände det senare för ett par timmar sen. Jag vaknade till att någon pressade in ett paket genom brevlådan (strax före middag) och kände att det var rätt utmärkt tillfälle att gå upp ur sängen. Paketet visade sig innehålla en ask med nio belgiska chokladpraliner från cheferna på extrajobbet. Det var snällt, men inte jättekul. Men jag fick dessutom en avi om att jag hade ett paket att hämta ut på den lokala icabutiken. Att hämta ut ett paket på ica är fruktansvärt tråkigt och jobbigt. Det skulle inte behöva vara det, men allt som oftast är det ju ändå det. Det tog mig säkert en halvtimme eftersom jag först fick stå i kö bakom kvinnor och män som hamstrade tobak, sedan fick vända hem igen efter legget och så göra om hela köproceduren. Men sen så.

Paketet innehöll mina nya skor som jag har varit riktigt taggad på ett tag. Och det känns såklart fantastiskt att öppna kartongen och snöra på sig skorna. Jag sitter med dem på just nu. Men sen då? Hela den helande/läkande känslan som konsumtion erbjuder är ju tyvärr väldigt tillfällig. Snarast är den ju som starkast innan och sekunderna efter köpet eller mottagandet av paketet på posten. Sedan måste ju något annat hända. Jag får nog ta av mig skorna och lägga mig i sängen istället. Jag ser till exempel fram emot nya (sista?) avsnittet i riktigt skapliga Dexter i eftermiddag/kväll. Och så kommer jag att titta på AK3 som gick igår kväll. Inte för att det är särskilt bra utan för att jag har sett de tidigare avsnitten.

Jag fick i och för sig en rik kulturupplevelse under halvtimmen i och mellan paketkön på ica, då jag lyssnade på Johann Johannssons IBM 1401 Part V fyra gånger i rad och vid två tillfällen fick rysningar längs ryggen under sista partiet, och vid ett tillfälle nästan tårar i ögonen. Det måste vara årets låt. Eller stycke.

Ett halvt dussin fötter

Jag hade glömt hur jävla sinnessjukt bra Six Feet Under är. Det är så bra att jag vill gråta. Att maratontitta på en serie och sedan lägga den åt sidan några månader är helt underskattat. Under tiden har jag hunnit komma till frid med att serien kommer att ta slut och först nu känner jag mig redo att se klart sista säsongen och gå vidare. Klockan är nån timme efter midnatt mot måndag, även det en anledning att ta till tårarna.