Som ett brev på posten

En av de bästa sakerna en måndag i december är ju att köpa någonting fint, eller att få någonting med posten som man har köpt tidigare.

I mitt fall hände det senare för ett par timmar sen. Jag vaknade till att någon pressade in ett paket genom brevlådan (strax före middag) och kände att det var rätt utmärkt tillfälle att gå upp ur sängen. Paketet visade sig innehålla en ask med nio belgiska chokladpraliner från cheferna på extrajobbet. Det var snällt, men inte jättekul. Men jag fick dessutom en avi om att jag hade ett paket att hämta ut på den lokala icabutiken. Att hämta ut ett paket på ica är fruktansvärt tråkigt och jobbigt. Det skulle inte behöva vara det, men allt som oftast är det ju ändå det. Det tog mig säkert en halvtimme eftersom jag först fick stå i kö bakom kvinnor och män som hamstrade tobak, sedan fick vända hem igen efter legget och så göra om hela köproceduren. Men sen så.

Paketet innehöll mina nya skor som jag har varit riktigt taggad på ett tag. Och det känns såklart fantastiskt att öppna kartongen och snöra på sig skorna. Jag sitter med dem på just nu. Men sen då? Hela den helande/läkande känslan som konsumtion erbjuder är ju tyvärr väldigt tillfällig. Snarast är den ju som starkast innan och sekunderna efter köpet eller mottagandet av paketet på posten. Sedan måste ju något annat hända. Jag får nog ta av mig skorna och lägga mig i sängen istället. Jag ser till exempel fram emot nya (sista?) avsnittet i riktigt skapliga Dexter i eftermiddag/kväll. Och så kommer jag att titta på AK3 som gick igår kväll. Inte för att det är särskilt bra utan för att jag har sett de tidigare avsnitten.

Jag fick i och för sig en rik kulturupplevelse under halvtimmen i och mellan paketkön på ica, då jag lyssnade på Johann Johannssons IBM 1401 Part V fyra gånger i rad och vid två tillfällen fick rysningar längs ryggen under sista partiet, och vid ett tillfälle nästan tårar i ögonen. Det måste vara årets låt. Eller stycke.