Exalterad Wikegård i retrospektiv

Dags för Sveriges Television att mata ut årskrönikor till höger och vänster. Först ut är OS-krönikan.

Sportkrönikor är ibland underhållande och välproducerade (läs VM 94), men minst lika ofta oengagerande och tråkiga - oftast hänger det ihop med arrangemang där Sverige presterat dåligt (läs OS 2002). I OS i Turin tog Sverige 14 medaljer, upplagt för en kalaskrönika med andra ord, men nej. Från första anslaget med Johnny Cash över vinjetten till slutklämmen med medaljskörden mot blixtrande botten är produktionen ett exempel på svensk sportjournalistik när den är som absolut sämst.

Att SVT:s sportredaktion har dålig smak när det gäller ljud och grafikval är väl ett känt faktum, men att klämma in "de bar å åk", Scooter och sällskapsresanlåten inom några minuter måste vara något form av rekord. Mellanspelen mot animerad blå bakgrund med ett typsnitt som skulle påminna om en resultattavla retade kräkreflexen och korsklippningen mot OS i Cortina kändes bara krystad. All heder dock åt firma (för att använda ett sportjournalist-ord) Tell Johansson och Mattias Sandberg att minimera återseendet med "Jan the Ripper", hans katastrofala comic relief-insats är årets lågvattenmärke alla kategorier.

Jag antar att Tre Kronor skulle fungera som nån slags röd tråd, något som sköttes slarvigt och helt utan spänning. Spänningen återfanns istället i skidskyttet och hockeydamernas straffar, annars fanns det bara två höjdpunkter. Anna Fischers totalfiasko i snowboard - tv-magi i direktsändning och Wolfgang Pichler, roligast som vanligt, bästa tyskimporten sedan Peter Antoine.