Meningslöst om en meningslös och annat meningslöst. Samt proggressivetips.

Andra natten i rad på jobbet nu, det får man nog karaktärisera som en dålig helg. Inte för att veckan förvisso var särskilt tung, men helg är alltid helg och det känns tråkigt att jobba och sova sönder alltihop. Så medan du och alla andra är ute på äventyr och nöjen eller vad det nu är man gör på veckosluten, sitter jag för andra kvällen i rad och ströläser om sprit, med tv:n på i bakgrunden.

För höstens projekt är att bygga upp ett respektabelt barskåp. Det har snackats om hur gôtt det vore att ha ett i åratal, men aldrig händer det. Nu är det dags och jag känner mig nästan lite uppspelt vid tanken på att ha en massa flaskor stå och sprida god stämning i mitt hem. Just idén om en spritsamling känns mycket mer angelägen än att sedan dricka upp den. När året är slut ska jag ha ett åtta-tiotal flaskor tänker jag mig, som jag kan kasta ett öga på när jag behöver muntras upp.

För övrigt, eller apropå jobbet. Imorse avlöstes jag av en kvinna som jag bara har träffat en gång tidigare. Det är en människa som inte uttrycker någonting överhuvudtaget med sin kropp, sitt ansikte, sina kläder eller med någon del alls av sin existens. Mellan oss finns ingenting; alltså, det finns inte ens en kylig spänning, en stel tafflighet. Mellan oss är det fullkomligt tyst, vi talar inte med varandra. Jag skulle gärna ha svaret på var felet ligger, för med andra på jobbet är det inga problem att små- och kallprata. Man säger några tomheter om något arbetsrelaterat, om väder och vind, om något på tv och så vidare. Men inte ens det fungerar mellan mig och denna kvinna. Precis när hon hade kommit imorse, och jag var i ett annat rum, funderade jag på vad jag kunde säga. Det stod helt still, inga idéer kom, och mycket riktigt tittade vi sedan på varandra, letade i varandras blickar efter något slags signal och ordlös kommunikation. Men inte ens den fungerar. H e l t tyst.

Så jag gick hem så fort jag kunde, sa "Hej då" (det andra vi hade sagt till varandra på fem-tio minuter, det första var "Hej") och funderade på om jag faktiskt är lika uttryckslös och meningslös som hon, eller om det är hon som bär hela ansvaret för tomheten emellan oss. Och på hur hon gör i mötet med andra. Personlig "kemi" låter ju som något människor som tror på astrologi, urkrafter och ödet skulle motivera det med, men jag kommer verkligen inte på något annat. Eftersom jag inte gärna vill erkänna hur tråkig jag är, åtminstone inte högt.

Du förstår att jag är uttråkad, när jag skriver om sådant här. Det är för att få tiden att gå förstås. Jag har med mig Briedhead revisited på dvd, ett alldeles färskt, fett nummer av Vanity Fair och en tjock samling av Persepolis-albumen i bokform, men jag känner mig inte upplagd för något av det egentligen. Istället kan jag rekommendera lite tysk progressiv rock, "Child migration" och "Impressions" från Eloys "Colours". Två omistliga låtar.

Och lite engelsk post-progg i form av Yes "Changes". Den är verkligen oemotståndlig med sitt Steve Reich-liknande glockenspielintro, sina snygga gothmelodier och maffiga heavymetalrefräng.

Dessutom är jag just nu väldigt svag för ex-proggaren Phil Collins "Against all odds".

På safari i betongdjungeln

Idag åkte jag ut till Högdalen för att låna en bok. Från tunnelbaneuppgången till biblioteket är det ett par hundra meter, och däremellan ligger centrum som ser ut som andra 50-talscentra söder om Söder.

En förvirrad kvinna i tjock, marinblå överrock, fodrade läderstövlar och läppstift i hela ansiktet gick runt och frågade efter sina vänner. Ett gäng gubbar satt och drack extra starka Sofiero på kanten till torgets uttömda fontän. En kvinna på samma kant hade precis stoppat ner en Treo i ett gammalt Ikea-glas, och satt och tittade på hur det brusade. I övrigt ett sammelsurium av halthet, kutryggighet, påtändhet, leda, hundar, systemetkassar, nervryckningar, smutsiga och trasiga kläder. Förortsliv.

Åtta av tio såg ut att kunna komma fram och stötigt repetera "The owls are not what they seem" eller något liknande oförståeligt, med ansiktet belyst underifrån, när man minst anar det.

Nu kommer jag att låta väldigt egocentrisk; självklart har jag skygglapp för ögonen, och lever ett specifikt liv med specifika intryck och kunskaper, och jag har förstås inte en heltäckande bild av sakernas tillstånd; så är det ju för alla. Men tänk att leva sitt liv i ett av dessa funkiscentrum på gröna linjen söderut, i ett slags surrealistiskt parallelluniversum – vilken märklig verklighetsuppfattning man ska ha, när denna värld faktiskt är verkligheten.

När det i det offentliga samtalet påståtts att en miljon svenskar står utanför arbetsmarknaden har jag alltid ställt mig frågande till den siffran. "Kom igen, en miljon, det är ju för fan en femte-/sjättedel av alla arbetsföra!" Var femte person man ser på gatan har alltså inget jobb, utan lever på bidrag och andra försörjningsstöd? Otroligt. Högerpropaganda. Så har jag tänkt. Men kanske har jag bara rört mig i fel miljöer, spenderat för lite tid i Verkligheten, för mycket tid i horisontalläge med amerikanska tv-serier i hd på datorn bredvid mig i sängen? Här fanns i alla fall ett betydande gäng av den påstådda miljonen.

Det är samma känsla varenda gång jag rör mig utanför de vanliga, invanda, ingådda spåren från tunnelbanan och hem. Samma häpnad inför verkligheten, mänskligheten. Missförstå mig inte, jag känner inget förakt eller hån eller några som helst negativa känslor för dessa människor. Men jag känner förvåning och ett främlingsskap gentemot folk, Folket.

Incestmöjlighet i meta-tv

I kommande avsnittet av Weeds dyker Mary-Kate Olsen upp som tonårssonen Silas flirt. Tanken slog mig att det är dags för en re-union för Huset fullt-gänget. Idealt skulle exempelvis vara om Bob Saget och Olsen-tvillingarna gjorde cameo-roller i Entourage. När Bob var med senast var det som lyxdekad poolpartyvärd med intresse för prostituerade. Den här gången röstar jag för att han försöker få Mary-Kate eller Ashley i säng. Meta-tv när den är som bäst. Doug Ellin, Mark Wahlberg med flera kan ta det som ett gratistips inför säsong fem.

Världens modernaste land

I gårdagens P1 Morgon bombade en reporter ut till Uppsalaförorten Gottsunda för att tala med en kvinna på Svensk handel och en Icabutikschef om handelns förberedelser inför Ramadan, som ju inleddes igår. Det är tillfälle att tjäna stora pengar, för nu ska det festas. Och samtidigt ett bra tillfälle att låta så kallade nysvenskar veta att de visst räknas, syns och respekteras. Det är bra, absolut.

Lobbykvinnan vars organisation också tagit fram en multikulturell kalender för handeln, så att de kan slå mynt av de nya högtiderna på samma sätt som de gamla, tipsade bland annat om att skyltningen i butikerna den närmaste månaden bör undvika referenser till alkohol och fläskkött.

Under Ramadan saluförs och handlas till exempel linser, russin, lammkött och honung. Många svenskar frågar oss om hur de ska använda de orientaliska varorna, vittnade butikschefen. Det är ju förståeligt. Och är det någonting de gamla, svenska högtiderna går ut på är det ju konsumtionen av just fläsk och sprit. Det är väl till och med det närmaste vi kommer en nationell identitet – fläskmättnad och spritfylla.

Och jag kom till insikt om varför det faktiskt finns en så stor klyfta mellan Vi och Dem.

Badhusreglerna

Efter ett lika oförtjänt som omotiverat sommaruppehåll har jag i veckan tagit tag i träningen igen. När jag för första gången började träna under slutet av våren skrev jag om män i omklädningsrumsmiljö, och jag känner att det kan vara dags att konstatera ett par saker återigen.
För mitt på dagen en regnig höstlördag visade sig vara en mycket dålig tidpunkt att besöka en bad- träningsanläggning. Jag föreställde mig naivt att det skulle vara ganska tomt, lugnt och skönt. Trots att jag tidigare har varit där under helger. Det var förstås fel. Visst, träningsområdet var helt ok, vuxet, städat. Men i omklädningsrum och duschar var läget ett annat – pappor och deras barn. Jag träffar mycket få barn och känner mig helt obekant med deras sätt att vara. Efter någon timme på Eriksdalsbadet vet jag nu att de är påfrestande, framförallt för att de har ett så ostringent rörelse- och beteendemönster. Men det kan väl vara ok. Värre är deras pappor som bara för att de har barn med sig tillåter sig att sitta och skrika i bastun, vrida vattnet ur baddräkter på omklädningsrumsgolvet och generellt dålig hyfs.

Det har ju tidigare surats över föräldrar med barnvagnar som anser att de har all rätt i världen att komma fram var som helst, oavsett vem och vad som står i vägen. Och jag antar att det är samma attityd i omklädningsrummet. Som vanlig vuxen människa, ensam eller i grupp med andra vuxna människor, gäller vissa regler. Men så fort man har barn med sig är det tydligen ok att tumma på dem. Det gillas ej.

För övrigt lyssnade jag en stund till På minuten när jag kom hem och åt lunch. Program som Lantz i P1 och Jonas val har kritiserats för att vara icke P1-mässiga; de är/var för flamsiga eller hade för lite av kanalens övriga torra korrekthet, tyckte man, tror jag. Jag har inte lyssnat särskilt mycket på dem och kan inte komma med något eget utlåtande. Men På minuten har väl knappast någonting som motiverar 1:an istället för 4:an. Ingenting som över huvud taget är roligt heller, men jag är nog inte målgruppen. En historia som innehöll orden "snopprelaterad olycka" genererade till exempel hysteriska skratt i livepubliken.

Könsskämten var i och för sig enda behållningen i kommande filmen Supersugen, med Michael Cera, som spelade den nervöse/incestuöse tonårssonen George-Michael i Arrested Development, i en av huvudrollerna. Under de första minuterna har man betat av säkert tio-tjugo varianter på orden kuk, fitta, pattar, sperma, knulla. Jag skrattade riktigt gott (större än så är jag inte) – den första kvarten är verkligen hysteriskt kul, med rapp och fyndig grabbdialog. Sen var det som väntat inte särskilt mycket att ha.

Det var väl det.

Lustifikationstabellens 100:de inlägg. Och det första på fyllan.

Nyss tillbaka från Spy Bar efter en kväll som från början var tänkt att spenderas hemma ensam i mörkret och lugnet. Jag har en tvättid imorgon (läs: idag; läs: om två timmar) klockan sex och hade tänkt passa den eftersom det är så svårt att få sin tvätt tvättad i studentboende. Men istället blev det spontanvin hos Einar och spontanmiddag på Chutney och ett par något mer övervägda öl på Dramatenterassen. Väl där, med en drinkbiljett på Spy Bar, fanns det inte mycket att sätta emot, trots att siktet någonstans var inställt på en mer nykter tillvaro. Tvättiden var i alla fall bara en naiv idé.

Hur som helst. Jag träffade få bekanta och kände mig nykter trots fyra glas vin och tre öl och ingen mat på tretton timmar. Men under en diskussion om svennar, i utelivet - på Spy Bar var det nämligen ingen hejd på dem, bland annat ett gäng som gled runt i för stora telefonförsäljarkostymer med färgglada, plastiga hawaiianska blomhalsband kring nacken - kom vi in på Robinson-Robbans blåmålning i seriens finalavsnitt. Det finns en väldigt rolig koppling att göra till The Blue Man Group i allmänhet och till Dr. Tobias Fünke i synnerhet som jag inte tror har gjorts tidigare. Härmed tycker jag att vi kan skratta med Robert istället för åt honom; han visste vad han gjorde.

Ett ögonblicksbild för övrigt: Vi står och hänger över ett bord och en snygg tjej kommer fram från ingenstans, och ställer ner sin öl. Det har inte hänt mig på åratal, om ens någonsin. Det är uppenbart att det är något slags kontaktsökande. Hon säger "Hej, jag tror att min väninna är bekant med er" och jag svarar att, jaha, vem är det då?, varpå nästa tjej ansluter. Det är ingen vi känner igen, och den snygga tjejen introducerar sin vän som Mona. Sen är det tyst. Då börjar vi båda skratta, och är tvingade att vända våra ansikten in mot väggen för att maskera det hela. Vi har absolut ingenting att säga till henne. Vad skulle vi säga? Sen går de. Lika bra det.

Och på vägen hem, på t-banan mot Fruängen mellan Östermalmstorg och T-Centralen, utbröt slagsmål mellan två ölberusade grabbar. Det är första gången på mycket länge - kanske sedan gymnasietiden - som jag bevittnar ett äkta bråk. Det är en väldigt rolig syn, så långt ifrån fiktionens snygga och rena slagkamper. Två i grund och botten vuxna män som vevar med armarna, puttar på varandra, skriker, ramlar fram och tillbaka mot tågets dörrar, och framför allt ropar "Va?!" till varandra om och om igen. Jag funderade ett slag över vad som föranleder ett slagsmål, vad som hade lett fram till att dessa två kände sig tvingade att lösa sina problem såhär. Jag fick inget svar, men kom till insikt om att slagsmålet måste vara höjden av svennighet. Oavsett vilka som bråkar.

Sen måste jag lägga upp denna video. Jag har rätt svårt för YouTube-grejen, med "kul klipp" som mailas och länkas överallt. Men när Jonas visade den här, tydligen klassiska, filmen tidigare idag fick jag verkligen kippa efter andan. Det kan vara något av det roligaste jag någonsin har sett. Och då är jag ändå kräsen.