Den internationella töntstilen

I dagens DN Kultur har Po Tidholm skrivit en artikel om radio- och sedermera också tv-programmet This American life. Det verkade intressant så jag drog hem första säsongens sex avsnitt. Det är verkligen lysande tv. På olika teman presenteras i varje program två, tre, fyra berättelser om "vanliga människor". Om något avgörande beslut de tagit, om ett misstag, om någon egenhet hos dem själva eller om en betydelsefull händelse i deras liv. Dokumentärt och intervjubaserat, intresserat, "mänskligt", och väldigt långt från, säg, Outsiders (som jag förvisso inte har sett, men jag räknar med att deras trailers är talande exempel). Dessutom med väldigt fint foto, snygg musik och en trevlig programledare med knasig röst.

Hur som helst. I avsnitt två förekommer en fjortonårig högstadiekille, Joe. Han har bestämt sig för att nu och för alltid skita i hela biten kring kärlek. "Det är inte värt smärtan", konstaterar han. Han säger att det är han som kommer att skratta bäst och sist åt människor i omgivningen som i kärleksruset blir som galna. Snarare än att de kommer att skratta åt honom som är ensam och sorglig. För Joe är inte sorglig, han är lycklig, eftersom han har sitt kompisgäng som han brukar spela Dungeons & dragons med några gånger i veckan. Plus tv-spel och så vidare.

Och det slog mig att töntlooken är internationell. Man är tanig och har dålig hållning, man har fet hy och fett långt hår, ofta i hästsvans, men en vanlig potta som fått växa ut till vad vi övriga skulle referera till som indie rock-frisyr, till följd av personens minimala intresse för sitt utseende, funkar också. Glasögon är självskrivet, och man har kläder som inte ens är omoderna, de ligger liksom utanför trendkurvor, utan att för den saken heller vara tidlösa. En öppen rutig skjorta, t-shirt (eventuellt med tryck), jeans, kängor med traktorsula och oväntat ofta även överrock. Ungefär så ser Joe ut. Liksom som hans kompisar. Och så såg alla de ut, som var inne på Star wars, rollspel, live och matte i den Uppsalaförort där jag växte upp.

Men hur blir det egentligen så här? För eftersom dessa personer är helt ointresserade av sitt yttre, framförallt i de tidiga tonåren men ofta också senare i livet, har de ju knappast någon stilförebild. Ändå ser alla töntar exakt likadana ut. På olika ställen i Sverige, liksom i USA. Precis som skejtare, hiphopare, punkare, svartmetallare och synthare ser likdana ut var man än kommer. Men till skillnad från dessa subkulturer har ju töntarna ingen gemensam utseendeöverenskommelse som sluter in och stänger ute, och som sagt inga stilförebilder att förhålla sig till. Betyder det då att töntlooken är ett slags modemässig carte blanche, kläder (och hår) som funktion och nödvändigt ont snarare än som uttrycksmedel? Det är alltså så här man skulle se ut om man slutade klä sig och klippa sig, för att istället bara bära kläder, ha hår? Jag tror det.

Martin Luuk, rea och Peru

Jag var på A.W.B/Beneath-utförsäljningen i veckan. Den var intressant av två anledningar. Den första var att jag mötte Martin Luuk i dörren när jag kom dit. Jag blir alltid glad av honom: att se och läsa det han gör, att tänka på honom, att se honom. Martin Luuk gör mig glad. Han är Sveriges roligaste person, tätt efter världens roligaste person - R. Kelly. Intressant sak nummer två var att se så många hipsters på samma ställe så tidigt på dagen. Det var kö ned i trappen för att komma in i den lilla hörna i Allmänna galleriet som för dagen var vigd åt rea. Och här gällde exakt samma nervösa hysteri som i valfritt köpcentrum under annandagsrean. Ut kyliga kreddposer, in vassa armgågar, stirrig blick och ett trampande fram och tillbaka mellan klädbergen. Knuff, buff, djungelns lag. På JC, på El-Giganten, och på Beneath. Själv blev jag mest tagen av all stress, dessutom verkade det vid en första anblick vara rätt tråkiga kläder till fortfarande rätt dyra priser. Det blev två veckans stora stark på Dova's tvärs över S:t Eriksgatan och en lätt eftermiddagsfylla istället.

I övrigt bjuder jag här på sommarens garanterat fetaste låt. Efter de något ödesmättade första två minuterna är det ren magi. Efter 4:47 lyfter låten ännu en nivå. Det blir helt enkelt inte bättre än så här.

Fredagsfundering i två akter

Att jag är socialt inkompetent är känt sedan länge. Hos mig själv så väl som hos de som har tvingats stå och prata med mig för att smörja det sociala kugghjulet. Därför är det bäddat för fiasko när jag ska på utbildningsdag på jobbet med de övriga sommarvikarierna. Ett par av dem har jag pratat väder, vind, bostadssituation och utbildning/jobb med några gånger, den stora majoriteten har jag aldrig träffat förut. I det fem timmar långa schemat ligger en inledande fika, en kvarts rast och en gemensam lunch på en restaurang tvärs över gatan. Du förstår själv hur det går. Jag försöker förstås pricka ankomsttiden perfekt för att slippa umgås innan fikat, där man åtminstone kan komma undan genom att ha en macka i munnen. På rasten går jag ensam ut och röker en cigg jag inte vill ha, och absolut inte borde ta, för att jag inte orkar fejsa situationen. Och på lunchen ler jag trevligt åt andras tråkiga samtal och svarar snällt på de få frågor jag får. Men mest sitter jag tyst och utstrålar meningslöshet och tråk. När dagen är slut går jag snabbt, utan att säga hej då till någon. Jag kan inte förklara varken för mig själv eller andra varför jag beter mig så här. Morgonens vältajmade ankomst känns ändå som i sin ordning, att stå i en myndighetslobby och kallprata med främlingar är uteslutande pina. Men att helt försöka smita undan dagens lära-känna-varandra-process är bara dåligt. Det skulle kosta så lite. Men det är just där det klämmer: jag har inget att betala med; eller snarare, priset är för högt. Jag är förstås livrädd för att samhället och arbetslivet utvecklas mot att premiera social kompetens framför sakkunskap och erfarenhet. Det ser mörkt ut.

I övrigt har jag haft en riktigt dålig hårdag. Mitt hår har nått den längd där jag alltid resonerar med mig själv på samma sätt. Det vill säga - skulle det inte vara lite kul att ha "långt" (längre) hår ett tag, se hur det känns, det är ju ofta ganska snyggt på andra? Så tänkte jag här om dagen, liksom jag alltså alltid gör när jag har kommit förbi jag-måste-verkligen-klippa-mig-stadiet och hamnat i ett läge där jag inte längre har någon frisyr, bara hår. Men det förutsätter att det är lagom fett. Så som det är dagen innan det ser ut som att man är nyduschad, fast man bara är oduschad. I dag kom jag så till samma insikt som jag alltid gör när jag sedan tvättar håret. Att jag inte ska "spara ut". För när mitt frasigt tunna hår är nyduschat får det helt plötsligt volym och lockar. Min uppsyn gränsar därmed till det socialt oacceptabla. Jag ser ut som en kvinna, för att vara helt frank. En riktigt oattraktiv kvinna i obestämd ålder. Tillsammans med knappa till inga sociala färdigheter är det en riktigt dålig kombination.

Dirt: ett junidygn

Sommarens första tråkdagar kom denna vecka. Mulet, lite regn, sjutton grader, ingen att umgås med. Då fick det bli en säsong Dirt för mig. Jag började igår kväll och slutade nyss. Och jag har gillat det. Ta en del Entourage för Hollywoods miljöer och kändisar, en del Sports night för redaktionsrummets uppskruvade tempo och en del Veronica Mars (som jag i och för sig knappt har sett och därmed inte borde försöka använda som referens) för nystande i storys genom klassiskt privatdeckararbete.

Skvallertidningen Dirt ("för Wal-Mart-morsor") och den ansedda Now med lång publicistisk tradition fusioneras till DirtNow för att banta utgifter. Det blir en glossy tabloid som varje vecka ska ha ett omslag med tillhörande story snaskigare än någon annan, och snaskigare än förra veckan. Redaktionschefen Lucy Spiller (Cortney Cox) är beredd att i princip gå över lik för att fylla omslagets tomma ark med bild och rubrik till en bra cover story. Och lika skrupellösa är de kändisar - några fiktiva, några faktiska och några oblyga blinkningar till verkliga ansikten - vars karriärer hänger på att pressen är på deras sida, för när vinden vänder är de gårdagsstoff över en natt. Det blir därför en tretton gånger fyrtiotvå minuter lång studie i skitjournalistikens etiska dilemman. Är det okej att pressa tonåriga incestsoffer på storys, utpressa folk, deala med textreklam för saftiga tips, lura basketstjärnan till sex med en hora i en swimming pool för lite bra bilder och allmänt skita i de personliga konsekvenserna av ett publicerande? (Ja på alla.) Därtill ett frossande i sex, onani, psykisk sjukdom, blod, ett kul Vänner-gästspel från Jennifer Aniston i sista avsnittet samt ett slags det-är-ensamt-på-toppen-sensmoral. Ett rätt skapligt junidygn alltså.

Nu tänkte jag se The Riches.

Bland bärs och brudar

Knutpunkten i Sopranos-familjens organisation är ju strippklubben Bada Bing, eller the Bing kort och gott. Det är knappast familjens mest inkomstbringande affärsområde men här finns kontoret och det är hit man kommer för att slappa. Bakom lyckta dörrar med en gabagool-macka, en bärs och ett parti biljard eller framme vid scenen med en god drink och en naken brud i ansiktet.

Men det här med strippklubbar är ju ett intressant fenomen. Jag har aldrig varit på någon, ingen jag känner heller vad jag vet. I USA verkar det vanligare, åtminstone inom popkulturen. Typ alla har varit och sett stripp. Vem som helst från Al Bundy till valfri dekad snut, till Entourage-gänget eller någon nydumpad tonåring som dras med av farsan eller polarna för att dränka sin sorger i en bärs och mellan två riktigt stora pattar.

Men vad är det egentligen för miljö att hänga i? Det är så svårt att förstå varför män vill gå dit. Svinrika, svinsnygga Hollywood-kändisar som feta och fattiga avarage Joes. Uteslutande män i potent ålder, riktigt, riktigt kåta efter att ha tittat på när de porrigaste tjejerna de någonsin har sett dansat nakna på ett par armlängders avstånd, obegränsat med alkohol och krögare på fel sida om lagen. De senaste dagarnas debatt om öl på fotbollsarenor och den osunda, manliga alkohol- och våldskulturen kring fotbollen bör ju egentligen hamna i lä i jämförelse med strip jointsen. All denna missriktade kåthet, det helmanliga klientelet. Det kan inte vara en sund miljö.

Men det ser trevligt ut backstage på the Bing åtminstone.

My time is prime time

Dagboksanteckning, andra juni, tvåtusensju.

Vaknar av att telefonen plingar till och brummar tre gånger mot hurtsen vid sängen. Sms. Kollar av vad det står, ser också ett meddelande jag fick för fyra timmar sedan. Klockan är 16.30. Shit vad mycket klockan är, somnar om. Vaknar 17.30, vill sova mer, är för bakis för att orka annat än sova. Ute upplever Stockholm årets bästa dag. Tvingar mig upp, gör te och sveper fyra koppar, gott. Funderar på mer te men hejdar mig. Sitter vid datorn, väntar på bättre tider. Duschar. Åker fyran till Skanstull. Promenerar till Katarina bangata. Bevittnar fotbollshistoria, tv-historia. Tar fyran hem, funderar på 7-11, chips eller något annat ätbart, har ingenting hemma. Bestämmer mig för att skita i det, har ris och soja hemma, det är gott. Riset har fem-sju minuter kvar på plattan, bestämmer mig för att göra det lite roligare genom att vända runt en kvarts purjo, en vitlöksklyfta och en orange chilifrukt i lite smör. Tar hela chilin, skivar ner, ser ut som en paprika, det här ska bli gott. Börjar hosta när jag andas in stekoset, det kanske blir starkt. Tar av riset och lägger det på tallriken, rör runt lök och chili i riset, drar på rätt skapligt med soja. Mmm. Nu är jag hungrig. Klockan är kring midnatt. Tar för mig av nattvickningen, det är riktigt starkt, häller upp ett glas vatten, sveper det, häller upp ett nytt, tar återigen för mig av ris och lök och soja och chili. Dricker mer vatten, gör så gott jag kan, jag har ju inget annat, jag är ju hungrig, jag har ju ändå gjort allt, kan ju inte bara slänga det. Petar bort chilin, kämpar för att inte börja gråta av hettan, det gör ont i munnen, kring läpparna. Nu är nästan allt uppätet, lite kan jag lämna. Spolar ner resterna i slasken och diskar av tallriken. Det börjar bränna i munnen, det är outhärdligt, jag måste dricka vatten, det svalkar, gott. Men det fortsätter att bränna, inser att det enda som hjälper, enda möjligheten, är att stå med öppen mun under kranen. Vad tråkigt det är att stå under kranen, nu måste det räcka, har stått och spolat gommen i fem minuter, men nej det bränner fortfarande, tar vatten i munnen, sätter mig vid datorn, sitter ett tag, spottar ut, det bränner fortfarande och jag fyller på nytt munnen med vatten, upprepar beteendet i cirka tjugo minuter. Äter lite popcorn, blir illamående, är proppmätt efter allt vatten. Går och lägger mig. Släcker lampan kring halv tre. Vaken tid: nio timmar.