Dirt: ett junidygn

Sommarens första tråkdagar kom denna vecka. Mulet, lite regn, sjutton grader, ingen att umgås med. Då fick det bli en säsong Dirt för mig. Jag började igår kväll och slutade nyss. Och jag har gillat det. Ta en del Entourage för Hollywoods miljöer och kändisar, en del Sports night för redaktionsrummets uppskruvade tempo och en del Veronica Mars (som jag i och för sig knappt har sett och därmed inte borde försöka använda som referens) för nystande i storys genom klassiskt privatdeckararbete.

Skvallertidningen Dirt ("för Wal-Mart-morsor") och den ansedda Now med lång publicistisk tradition fusioneras till DirtNow för att banta utgifter. Det blir en glossy tabloid som varje vecka ska ha ett omslag med tillhörande story snaskigare än någon annan, och snaskigare än förra veckan. Redaktionschefen Lucy Spiller (Cortney Cox) är beredd att i princip gå över lik för att fylla omslagets tomma ark med bild och rubrik till en bra cover story. Och lika skrupellösa är de kändisar - några fiktiva, några faktiska och några oblyga blinkningar till verkliga ansikten - vars karriärer hänger på att pressen är på deras sida, för när vinden vänder är de gårdagsstoff över en natt. Det blir därför en tretton gånger fyrtiotvå minuter lång studie i skitjournalistikens etiska dilemman. Är det okej att pressa tonåriga incestsoffer på storys, utpressa folk, deala med textreklam för saftiga tips, lura basketstjärnan till sex med en hora i en swimming pool för lite bra bilder och allmänt skita i de personliga konsekvenserna av ett publicerande? (Ja på alla.) Därtill ett frossande i sex, onani, psykisk sjukdom, blod, ett kul Vänner-gästspel från Jennifer Aniston i sista avsnittet samt ett slags det-är-ensamt-på-toppen-sensmoral. Ett rätt skapligt junidygn alltså.

Nu tänkte jag se The Riches.