Den internationella töntstilen
I dagens DN Kultur har Po Tidholm skrivit en artikel om radio- och sedermera också tv-programmet This American life. Det verkade intressant så jag drog hem första säsongens sex avsnitt. Det är verkligen lysande tv. På olika teman presenteras i varje program två, tre, fyra berättelser om "vanliga människor". Om något avgörande beslut de tagit, om ett misstag, om någon egenhet hos dem själva eller om en betydelsefull händelse i deras liv. Dokumentärt och intervjubaserat, intresserat, "mänskligt", och väldigt långt från, säg, Outsiders (som jag förvisso inte har sett, men jag räknar med att deras trailers är talande exempel). Dessutom med väldigt fint foto, snygg musik och en trevlig programledare med knasig röst.
Hur som helst. I avsnitt två förekommer en fjortonårig högstadiekille, Joe. Han har bestämt sig för att nu och för alltid skita i hela biten kring kärlek. "Det är inte värt smärtan", konstaterar han. Han säger att det är han som kommer att skratta bäst och sist åt människor i omgivningen som i kärleksruset blir som galna. Snarare än att de kommer att skratta åt honom som är ensam och sorglig. För Joe är inte sorglig, han är lycklig, eftersom han har sitt kompisgäng som han brukar spela Dungeons & dragons med några gånger i veckan. Plus tv-spel och så vidare.
Och det slog mig att töntlooken är internationell. Man är tanig och har dålig hållning, man har fet hy och fett långt hår, ofta i hästsvans, men en vanlig potta som fått växa ut till vad vi övriga skulle referera till som indie rock-frisyr, till följd av personens minimala intresse för sitt utseende, funkar också. Glasögon är självskrivet, och man har kläder som inte ens är omoderna, de ligger liksom utanför trendkurvor, utan att för den saken heller vara tidlösa. En öppen rutig skjorta, t-shirt (eventuellt med tryck), jeans, kängor med traktorsula och oväntat ofta även överrock. Ungefär så ser Joe ut. Liksom som hans kompisar. Och så såg alla de ut, som var inne på Star wars, rollspel, live och matte i den Uppsalaförort där jag växte upp.
Men hur blir det egentligen så här? För eftersom dessa personer är helt ointresserade av sitt yttre, framförallt i de tidiga tonåren men ofta också senare i livet, har de ju knappast någon stilförebild. Ändå ser alla töntar exakt likadana ut. På olika ställen i Sverige, liksom i USA. Precis som skejtare, hiphopare, punkare, svartmetallare och synthare ser likdana ut var man än kommer. Men till skillnad från dessa subkulturer har ju töntarna ingen gemensam utseendeöverenskommelse som sluter in och stänger ute, och som sagt inga stilförebilder att förhålla sig till. Betyder det då att töntlooken är ett slags modemässig carte blanche, kläder (och hår) som funktion och nödvändigt ont snarare än som uttrycksmedel? Det är alltså så här man skulle se ut om man slutade klä sig och klippa sig, för att istället bara bära kläder, ha hår? Jag tror det.
8 kommentarer:
Jag tror som du är inne på att det hänger ganska tätt ihop med funktion. En "tönts" frisyr till exempel, tror jag direkt går att förklara med att man som yngre var tvungen att klippa sig. Mamma sa att det var dags att klippa sig - man klippte sig. Eftersom man antagligen redan då inte hade speciellt stort intresse av att vara coolast i klassen bestämde ens mamma hur man skulle klippa sig - och eftersom frisören då tog pojkfrisyr 1A för att få saken överstökad så fick man en praktisk korrekt frisyr. Den frisyren behöll man sedan till det blev lite för långt och sedan upprepades hela grejen. Tills den dagen då mamma inte sa till en längre. Då lät man det växa ut ytterligare en etapp - den sunkiga rollspelsfrisyren.
När man inte tyckte att det var så hett att se totalt förjävlig ut längre så gick man tillbaka till den frisyren man fick av mamma med samma klippa sig intervall. =töntfrisyren
Vad det gäller kläder så handlar ju det om funktion och det plagg som drakar och demoner/slipknot/sistersofmercy/kuthuluillustrationen trycks på - det bestämmer inte nörden.
Jag har funderat lite på det här också. Men jag minns nördgänget i min högskoleklass, de definierade sig själva som nördar. Det var alltså de själv snarare än andra som kallade dem nördar.
Jag minns också hur de närmade sig människor med likartade utseenden i andra klasser för att de någonstans visste att dessa människor också var inne på tredje omgången av Diablo.
Jag tror att "nördarna" är medvetna om hur de ser ut, att de står ut, men att de inte bryr sig. Man vill utstråla "här går jag och har viktigare saker att tänka på än utseende" till likasinnade.
det är ju faktiskt en viktig poäng att/om töntarna sluter sig samman med andra töntar - t ex två rollspelskillar med extremt gamla föräldrar, som börjar i samma klass i ettan på gymnasiet eller liknande, och som inte känner varandra sedan tidigare... för då innebär det ju att ickestilen/töntstilen trots allt är en "stil", med markörer som signalerar intressen och preferenser, och i n t e bara en klädmässig nollpunkt.
Mmm jag har reflekterat lite över min tidigare reflektion och gör en "pudel". Efter att ha funderat lite på de som spelade rollspel i nåntuna när det "begav sig" är jag övertygad om att alla deras val var medvetna.
fast i vissa fall stämmer nog min tidigare analys också. jag tror som rickard att det handlar lite om den ensamma och kollektivet.
Ja, båda delarna spelar nog in. Vissa saker står ju bortom det egna valet. Saker som svettlukten och den nasala rösten.
måste tillägga att det där med gamla föräldrar är så fruktansvärt roligt och träffande. snodde det till min blogg.
barn med extremt gamla föräldrar är antingen adopterade eller töntar. det slår aldrig fel. det ligger förstås ingen värdering i det, och jag klumpar inte på något sätt ihop adopterade och töntar. men ändå.
Skicka en kommentar