Fredagsfundering i två akter

Att jag är socialt inkompetent är känt sedan länge. Hos mig själv så väl som hos de som har tvingats stå och prata med mig för att smörja det sociala kugghjulet. Därför är det bäddat för fiasko när jag ska på utbildningsdag på jobbet med de övriga sommarvikarierna. Ett par av dem har jag pratat väder, vind, bostadssituation och utbildning/jobb med några gånger, den stora majoriteten har jag aldrig träffat förut. I det fem timmar långa schemat ligger en inledande fika, en kvarts rast och en gemensam lunch på en restaurang tvärs över gatan. Du förstår själv hur det går. Jag försöker förstås pricka ankomsttiden perfekt för att slippa umgås innan fikat, där man åtminstone kan komma undan genom att ha en macka i munnen. På rasten går jag ensam ut och röker en cigg jag inte vill ha, och absolut inte borde ta, för att jag inte orkar fejsa situationen. Och på lunchen ler jag trevligt åt andras tråkiga samtal och svarar snällt på de få frågor jag får. Men mest sitter jag tyst och utstrålar meningslöshet och tråk. När dagen är slut går jag snabbt, utan att säga hej då till någon. Jag kan inte förklara varken för mig själv eller andra varför jag beter mig så här. Morgonens vältajmade ankomst känns ändå som i sin ordning, att stå i en myndighetslobby och kallprata med främlingar är uteslutande pina. Men att helt försöka smita undan dagens lära-känna-varandra-process är bara dåligt. Det skulle kosta så lite. Men det är just där det klämmer: jag har inget att betala med; eller snarare, priset är för högt. Jag är förstås livrädd för att samhället och arbetslivet utvecklas mot att premiera social kompetens framför sakkunskap och erfarenhet. Det ser mörkt ut.

I övrigt har jag haft en riktigt dålig hårdag. Mitt hår har nått den längd där jag alltid resonerar med mig själv på samma sätt. Det vill säga - skulle det inte vara lite kul att ha "långt" (längre) hår ett tag, se hur det känns, det är ju ofta ganska snyggt på andra? Så tänkte jag här om dagen, liksom jag alltså alltid gör när jag har kommit förbi jag-måste-verkligen-klippa-mig-stadiet och hamnat i ett läge där jag inte längre har någon frisyr, bara hår. Men det förutsätter att det är lagom fett. Så som det är dagen innan det ser ut som att man är nyduschad, fast man bara är oduschad. I dag kom jag så till samma insikt som jag alltid gör när jag sedan tvättar håret. Att jag inte ska "spara ut". För när mitt frasigt tunna hår är nyduschat får det helt plötsligt volym och lockar. Min uppsyn gränsar därmed till det socialt oacceptabla. Jag ser ut som en kvinna, för att vara helt frank. En riktigt oattraktiv kvinna i obestämd ålder. Tillsammans med knappa till inga sociala färdigheter är det en riktigt dålig kombination.