Tre gånger meta-tv

Jag gillar Entourage. Skådespeleriet är inte alltid perfekt och flera av karaktärerna känns efter drygt tre säsonger inte alls lika charmiga och/eller intressanta som för ett par år sedan. Men jag gillar det. Seriens största behållning för min del ligger i ett slags närvaro, en möjlighet att för mig som blekfet svensk student få hänga med till drömfabriken en stund varje vecka. Jag tror på det. Därför känns det meningslöst att som i senaste avsnittet (#45) slarva med just äkthet och nu-känsla. Vince och Mini Andén sitter tillsammans med Dennis Hopper med flera och kollar fotboll, Manchester United mot Blackburn hemma på drömmarnas teater. 1-2, United har straff och Ruud van Nistelrooy går fram och sumpar den. Men grejen är ju att han slutade i laget för ett år sedan! Och precis när den matchen är över ska Hopper se Brasilien spela... När utspelas egentligen detta? Jag tycker att det känns väldigt märkligt, "b". Men jag kan ju ha missat något också.

Mer tv då. Jag kollade sista Studio 60 on the Sunset strip i natt. Efter många om och men blev det ju i alla fall en fullständig första säsong. Bitvis fantastiskt men mot slutet började jag tappa intresset. Andra säsongshälften gick på tomgång och jag kände inget eller åtminstone väldigt lite för de inblandade, som alla är versioner på samma snabbtänkta, ambitiösa, välformulerade, drivna, fyndiga men inte allt igenom lyckliga Sorkin-figur. Men liksom i Entourage är närvaron bakom kulisserna en höjdpunkt även här. Det tjugoandra avsnittet saknade mycket litet, särskilt överraskningar. Jag kan inte se ett enda spår för möjlig fortsättning och uppföljning. Sagan om ringen hade fler öppningar än Studio 60-finalen. Den som har småfnissat åt Harriets charm och fått en klump i halsen när Sting framförde "Fields of gold" på luta eller när en New Orleans-kör ackompanjerades av snöfall i julavsnittet blev dock knappast besviken. Slutet gott, a l l t i n g gott, för att sammanfatta. Jag kommer nog inte att sakna det nämnvärt.

Tv-relaterat nummer tre. Jag försökte kolla på Curb your enthusiasm för något år sedan men orkade inte med den tjatiga, New York-ska/judiska högljuddheten. Förra veckan fick jag dock hem femtio avsnitt och började beta. Jag är glad att jag gjorde det, för det är suveränt roligt. Inte alltid men tillräckligt ofta för att jag ska vara helt såld. Scenen i säsong två där Larry och Jason Alexander diskuterar och sedan börjar bråka om var de ska ha möte - hos den ene, hos den andre, eller någonstans där emellan - är inget mindre än briljant.