Partymode
Typ hälften av mina vänner och bekanta träffar jag aldrig annat än i samband med alkohol. Det betyder med andra ord att de flesta personer som jag på ett eller annat sätt känner, och som känner mig, upplever mig endast som jag är när jag är berusad. Då är jag peppad och full av geist, och helt oförmögen att resonera kring framtid och konsekvenser; jag dansar, stojar, och förolämpar människor till följd av dåliga skämt och en intensifierad jargong som för utomstående nästan alltid uppfattas som dryg, till och med otrevlig.
Så istället för att få visa mig från min bästa sida, som jag ju precis som alla andra trots allt har jobbat en del med att skapa och kultivera, är jag i nästan allas ögon en gapig, lite otrevlig, onödigt taggad och fullkomligt irrationell snubbe som man gör bäst i att undvika. Det känns synd.
4 kommentarer:
Konstigt, vi som inte kunde sluta skandera "Richard är rationell" en sen natt på festen. Missade du det?
fast rickard med ck.
Jag träffar dig nästan uteslutande i samband med någon form av drinkande, men har inget direkt att anmärka på i ditt uppträdande. Sammtidigt tenderar jag ju att vara rätt packad vid dessa tillfällen, så mitt omdömme kanske är något grumligt.
Men är inte det det fina med folk man träffar när man "går ut"? Man accepterar gapighet, stök och tvära kast. Man är inte sen att hänga på en svajig raljering om hur mycket billigare bärsen är i Tyskland. Alla inblandade sänker sin nivå, även för det man tolererar hos andra. Jag tror att minst hälften av de jag bara träffar när det vankas fest, skulle inte kunna umgås alls med i nyktert tillstånd.
det ligger nog mycket i det, att man träffar folk som man annars inte skulle umgås med, och att man sänker ribban för både sig själv och andra. jag gillar dessutom att vara full, mycket.
men vad jag menar är att det känns lite märkligt att så många människor som jag ändå "känner", eller är bekant med, typ inte vet vem jag är (och vice versa?), utan bara hur jag är när jag är full, vilket ibland men inte alltid är ganska långt från hur jag är till vardags... märkligt, och lite synd. ELLER, lite tur.
Skicka en kommentar