Må väl-musik

Det har aldrig riktigt funnits någon musik som har gjort mig på bra humör. Det jag har varit intresserad av har inte riktigt kunna erbjuda trivsel- och lyckomusik. Metallen, synthen, industrin, noisen, indien och electronican har inte haft någon självklar motsvarighet till, låt säga, "It's raining men" eller motsvarande euforiska stämning. I alla fall har inte jag kunnat använda mig av musiken på ett sådant sätt. Visst har jag kunnat peppas av låtar, känna lite ny geist komma ur en bra basgång, ett fett beat eller bara något gnistrande glitchigt ambientackord. Men inget som lyfter mig från the blues om det är på det viset.

Nu tror jag dock att jag vet var jag ska leta i fortsättningen, om jag skulle vara sugen på musik att bli glad av. Progressiv rock. Blir jag glad av gitarrsolon? Ja. Pukfills? Ja. Otippade och okonventionella idéer? Ja. När jag tänker på det kan även R. Kelly leverera allt detta i vissa fall, exempelvis i världens bästa låt "Imagine that". Men hur som helst.

Alan Parsons Projects "Silence and I" är knappast en klassisk må bra-låt. Den har varken tempot, den oslagbara refrängen eller den livsbejakande texten. Men jag trivs ändå. När jag lyssnar på det maffiga blåspartiet och hur gitarren spelar leadmelodin i outrot stiger mitt humör flera nivåer på en tiogradig skala. Ett svåröverträffat, generellt välbehag sprider sig genom hela kroppen. Det är egentligen bara ett riktigt gott kaffe till frukost som ger samma känsla just nu. Tillsammans utgör de en bra start på dagen.