Det bajsnödiga poppratet

Prat i pop är väldigt ofta, kanske alltid, en dålig idé. Det låter forcerat och bajsnödigt och lyfter aldrig låten till några nya höjder. Därför är det så svårt att förstå varför artister då och då ändå väljer att framföra sina texter pratandes över musiken, istället för att sjunga dem som vanligt. Något måste det vara som får dem att känna att, här duger inte den vanliga rutinen, här krävs en pratad vers. Jag köper det inte. Kanske när texten och talet har formen av dikt (Haruki Murakamis korta textfragment, lästa av Robert Wyatt på läspad engelska, till ljudet av piano och regn på Max Richters "Songs from before" exempelvis) men aldrig annars.

Ett tydligt och katastrofalt exempel är ju Robyns "Be mine" där hon spelar upp något slags scen på en station, om svartsjuka och en halsduk eller så. Jag kan minnas fel om innehållet, men själva resultatet, ljudet, lyssningen, är bara pinsamt. Det gjorde en skaplig låt olyssningsbar. Då är det så mycket bättre att göra som R. Kelly, som ofta utan rim (alltid utan reson) och otydlig struktur sjunger sina samtalsliknande samlagstexter. Ibland som en monolog till en anonym kvinna, ibland som dialog i en duett, och ibland som en dialog där r:et i rhythm and blues själv står för tolkningen av båda rollerna (ibland även fler än två).

Men på "EP 1", som jag lyssnat intensivt på under våren och sommaren, lyckas A Mountain Of One faktiskt med det smått omöjliga. "And when I look closer, I realise these aren't walls, but shafts of light. They are bending to the touch of our skin, hidden in plain sight" läses genom en telefon över ett piano i låten "Open eyes". Och det låter naturligt, till och med, ja, coolt. På nästa ep ("EP 2", följdaktligen) köper jag däremot inte på samma sätt hur hela texten ropas/proklameras i "People without love". Gitarrhooken och den funkiga basen i refrängen ursäktar i och för sig allt. Men vad mycket finare den reverbsåsiga standardsången är, för att inte tala om falsetten, i exempelvis 1:ans höjdpunkt "Freefall".