Insikter och visdomar

Efter Ingmar Bergmans bortgång i måndags har otaliga personer under veckan vittnat om hur hans filmer inneburit stora uppenbarelser om livet, döden och kärleken; och kanske inte minst om konsten, filmen. Exempelvis skriver Johan Croneman i onsdagens tv & radio-krönika att: "Konst, och kanske framförallt den komplexa, ibland närmast påträngande, filmen, pekar ut nya riktningar i livet. Många av oss har haft den upplevelsen."

Jag känner mig i jämförelse otroligt platt och osinnlig som inte alls minns mitt första möte med Konsten, inte alls minns vilken skiva, bok, film eller annat verk som fick mig att komma till nya insikter om sakernas tillstånd. Än mindre inträffade detta livsavgörande möte med det sublima i mina tidiga tonår, som det verkar ha gjort för gemene man; åtminstone för dem som får komma till tals i DN Kultur. Snarare får jag i min löpande kulturkonsumtion små upplevelser som då och då förgrenar sig i tankar om livet, men oftare om något långt mer jordnära och vardagligt (om inte "livet" förvisso kan sorteras in under kategorin vardagligt). Inte sällan levereras till exempel visdomar från tv-dramatikens värld. De kanske leder till nya insikter, eller bekräftar det jag redan vet eller tror.

Tidigare i veckan såg jag det nionde avsnittet från The west wings tredje säsong. Här talar Leo McGarry med sin advokat om sin alkoholism, om hur han upplever sitt och andras drickande. Och jag fann det mycket träffande. Utan att för den saken vilja kalla mig alkoholist, tänker vi på exakt samma sätt:

I don't understand people who have one drink, I don't understand people who leave half a glass of wine on the table. I don't understand people who say they've had enough. How can you have enough of feeling like this? How can you not wanna feel like this longer?

Jag minns också att jag i höstas gillade hur Hugh Abbott, "Minister of Social Affairs and Citizenship" i den brittiska politik-komedin The thick of it, träffar huvudet på spiken i seriens fjärde avsnitt. Efter att ha konfronterats med så kallat vanligt folk, arbetare, väljare, en hel eftermiddag utbrister han:

Sometimes I, you know, when you meet the real, the actual people... [...] Mean mouths, sort of sneering. I mean, I know this is what they think what people like me think, so I hate thinking it. But I just found myself thinking that they're from a different fucking species, you know with the t-shirts and weird trousers... Why wear clothes with writing on them?! And why are they so fucking fat?!

Det ligger mycket i de formuleringarna, och det är en rolig, bra scen. Spännande för övrigt att så småningom se hur genierna Christopher Guests och Mitchell Hurwitzs amerikanska omarbetning av The thick of it blir. Det ser onekligen extremt lovande ut på papper.