Friluftsliv

Nåntuna låg insvept i dimmor idag. En stark men lågt stående sol, temperatur kring nollstrecket och en luftkvalitet lika crisp som skalet på en perfekt creme brûlée. Den som är "den" skulle säkert kunna skriva en riktigt löjlig dikt om det, supa in det nordiska ljuset och den trolska miljön, men jag som är lika självmedveten och stel som osjälslig och halvilitterat visar ett par snapshots (som far tagit, credit where credit is due) och nöjer mig med att berätta att det var en bra promenad. Längs vattnet, i skogen, bland barndomsmiljöerna, helt oironiskt en av de bästa walkaboutsen på mycket länge.

I brist på mer att säga lägger jag hit en låt också:
DiskJokke – "Flott flyt".

La Famiglia

Jag har aldrig varit mycket av en family guy. Relationen till släkten, alltså min familjs familjer, har alltid känts lite halt. Som liten skrämdes jag av personer som farfar, morfar, morbröder och farbröder (i och för sig kände jag obehag inför de flesta vuxna män; jag vågade knappt ringa på hos kompisar eftersom jag inte ville stå öga mot öga med deras farsor) men även med blodsbundna kvinnor och andra harmlösa män kändes det sociala umgänget redan mycket tidigt tvunget och spänt.

Det är inget fel på min släkt, missförstå mig inte. Räknar jag rätt uppgår antalet mor- och farföräldrar, mor- och farsyskon och kusiner till 47 – med andra ord, din genomsnittliga irakiska eller Salt Lake-släkt – och alla är goda, trevliga och välvilliga människor. Men roliga, det är de inte. Däremot frikyrkliga och konservativa många av dem. Släktmiddagarna är antingen som ett "The Office"-avsnitt sekunderna efter att David har skrikit "våldtäkt!" i fel sammanhang eller 20 parallella versioner av det tråkigaste samtalet du kan tänka dig. På annandagen betade jag exempelvis av det obligatoriska sysselsättningssamtalet med samma två morbröder som varje jul de senaste åtminstone fem åren. Toppa det med att i matkoma lyssna på en konversation om hur mycket kräm du kan köra i en automatsäkring (jag tror att svaret var "åtminstone 2000 watt") följt av två och en halv timmes Singstar med en moster och hennes barn som ivrigaste deltagare, och "Tusen och en natt" som vanligaste låt, och du har en dålig dag.

Min närmaste familj har alltid haft en välfungerande och ibland riktigt trevlig relation, men utan den där riktiga närheten jag har sett på film. De är inte mina bästa vänner eller mina närmaste förtrogna men bra människor som jag gillar. Nu under denna jul har jag varit hemma hos mina föräldrar i åtta dagar och när jag till slut åker hem blir det tio. Så länge har jag inte umgåtts med familjen sedan jag blev tonåring. Och vad som mer och mer har blivit tydligt under den dryga vecka som gått är att jag gillar det. Jag har inte haft kontakt med några vänner, jag har egentligen inte g j o r t något, annat än att umgås med mor, far och bröder. Men jag har inte saknat någonting. True story. Antingen börjar konceptet Familj växa på mig eller så är jag bara lite för nöjd med en miljö och situation där jag är fri från allt som har med åtaganden, måsten och yttre problem att göra.

(Ålderns) Höstlegender

Följande är saxat från Pelle Ekmans ca dussinet krönikor för tidningen City.




"Ge mig tid, tänker man på cykeln. En vecka skulle räcka! Jag vill spela Zappa på vinyl och göra ren spisfläkten, gå i Hagaparken alldeles själv, tvätta bilen och sätta papper i ny pärm så privatekonomin med ens blir lustfylld, ordnad och gripbar (drömma får man ju)."




"Har ni tidsmaskiner? skulle jag fråga. Har ni ”Time is on my side” med Stones? Jag hade hoppat mycket på återgången till normaltid, den utlånade timmen som kom åter."




"Det blir så tvära kast och jag är en trafikfara när Zarah Leander kommer efter Zappa i höjd med S:t Eriksbron. Trafikkaos är granne med förklädd gud. Kan man kanske lägga musiken på Facebook och be vännerna hjälpa till"



"Och jag ställer mig de frågor jag själv vill. Kan man älska Springsteen och ha miljöbil till exempel? Går det att sitta vid rödljuset och konstatera att nu gick elmotorn igång och samtidigt njuta av bensindoften i Thunder Road och Pink Cadillac?"




"Stjärnhimlen är mäktig och lika omöjlig att begripa som Beatles stämsång.
Det är härligt att vara tillbaka."




I fredags var det 40 år sen Beatles släppte Sgt. Pepper’s-plattan"




"En lördag söker jag på nätet efter Johnny ”Guitar” Watson och hamnar hos en skivaffär i Wallingford, Connecticut. Tio dagar senare ligger en fantastisk bluesbox med sju cd à 51 kronor styck och väntar hos gatans mångsysslare som är både post, ATG-ombud och tobakshandlare."
























"Den 23 december varje år tänker jag på Bob Dylan."






Detta om detta.

Odelad glädje

Även om jag i stort föraktar de som handlar julspecifika varor under december – de är liksom höga på/av förväntan, pirret i magen de känner från första advent och framåt manifesteras i julknäcke och grönkål och svagdricka och du vet vad jag pratar om – så påverkas även min konsumtion något lite grann. Senap? Visst. Klementiner? Rätt. Och nu idag, för första gången, glögg.

Det är hemmakväll, det är mörkt ute, jag tänkte djupdyka i "Friday night lights" (som för övrigt fick mig att lyssna om lite gammal Explosions in the sky – bäst just nu) och värma på lite kryddvin. Det låter ju i teorin jättemysigt; lägg till ett par värmeljus och en kabelstickad, naturvit fiskartröja och du har en toppenkväll.

Men jag började fundera, och helt plötsligt känns singelglöggkvällen inte lika helrätt längre. Att dricka vin själv är värdigt. Vin är sofistikerat, vin är kultur, det är att ta vara på stunden, berika den, och njuta av livet. Det går att ta sällskap av det omgivande landskapet, en bok, eller man kan kontemplera sitt liv rakt upp och ned.

Glögg är ulltröjor med renar och snöflingor på, en sprakande öppen eld och hjärtliga skratt i en fjällstuga. Glögg är fötroliga samtal och mjuka leenden med någon indieversion av en julklassiker på softad volym. Att dricka glögg ensam, det är inte värdigt, det är sorgligt. Värmen, kryddorna och sötman smakar ensamhet och salta tårar.

Här har du lite julstämning.
Sufjan Stevens – "Once in royal David's city"
Sufjan Stevens – "O come, o come, Emmanuel"

Skål!

Lika som bär

Lustifikationstabellen fortsätter sin YouTube-serie. Två dokumentära klipp att spela samtidigt, som man måste spela samtidigt. Två vuxna män som känner det lilla barnets eller infödingens fascination för kameran. Birollerna som tar över och blir huvudroller. Eller – är det samma man?

Det gör ont när egon brister

Det har blivit en hel del YouTube-filmer på sistone. Men det finns en poäng i att välja ut och sprida det bästa och förstås också sämsta av det man upplever, oavsett om det är "på riktigt" eller i något annat sammanhang. Följande klipp är exempelvis något av det-roligaste-jag-har-sett. Det är ett lite slarvigt uttryck som jag och många med mig använder lite för ofta.

Men detta är verkligt roligt. Du ser en man som är så full av sig själv att han nästan brister. Och slutligen gör han verkligen det – brister. Kalla det jantelag, skadeglädje eller vad du vill. Men att se en bubbla som spricker är vackert.

Nedan: Patrik Ekwall.

Oviljans ansikte (Petter gästbloggar #2)

Här om dagen gästbloggade jag om min nyvunna fascination för Triss-skrapningen i "Nyhetsmorgon". Och det är när man ser de små sakerna som man bättre förstår helheten.

Det finns de människor vars väckarklocka ringer 04.10 varje morgon. Det är dags att gå upp, slänga i sig kaffet och åka till garaget, där man kör ut 4:an för att bussa folk mellan Radiohuset och Gullmarsplan. På samma sätt ringer klockan för handläggaren på Försäkringskassan som vet att det är runt trettiofem förtidspensionärer som den här morgonen upptäcker att deras bidrag dragits in, och därför kommer att vilja ha en förklaring av just henne/honom. Det är personer som kämpar för att göra vardagen dräglig för sina medmänniskor. De kör folk till jobbet, lyssnar på gråt och jämmer. Folk som dör på korset för våra synder, varje dag.

Väckarklockan ringer också för Anders Kraft varje morgon. Lite tidigare än för vardagsknegaren antagligen, eftersom det är fyra timmar direktsänd morgon-tv som är hans lott i livet. Och som han betar av dom timmarna. Alla som sett "Dexter" kan relatera till hur det är att leva bakom en mask; att aldrig kunna uttrycka äkta känslor eftersom man är rädd för konsekvenserna. Om Anders Kraft tar av masken blir den direkta konsekvensen att alla tidigare nämnda knegare skiter i att gå till jobbet den morgonen – deras motivation dör. De har ingen som inspirerar till att fortsätta kämpa längre. Står Anders ut – står vi ut. Sverige stannar utan honom..

För om Anders Kraft släpper masken blottas en människa vars livströtthet är total. Men ögonen lurar ingen, åtminstone inte mig. Där lyser olusten. Fast Anders tappar förstås inte masken. Han behåller den på, han är ett proffs. Han vet vilka konsekvenser det skulle få. Han drar knegarens ok, och han gör det bäst i Sverige. Varje morgon.

Voulez-vous coucher avec moi?

Fenomenet är helt nytt för mig. Egentligen vet jag inte hur det har kunnat undgå mig, eftersom det är så fantastiskt: Air sex. Världens första, och definitivt bästa, air sex-grupp är Peer Pressure och de har bland annat släppt dessa två videor.

Den första är min favorit men nummer två har å andra sidan snyggare setting. Det blir dött lopp; se båda. Jag älskar hur de börjar lite försiktigt (nästan romantiskt?) för att gradvis stegra intensiteten och till sist förlösas i något slags crescendo där alla sexar överallt, det är total hängivelse utan att tänka på koreografi. Vi kan kalla det klimax.

Annars? (Petter gästbloggar)

Här om dagen: Jag fick samma tanke som jag fått flera dagar i rad. Jag såg "Nyhetsmorgon" och Triss-skrapet. Det är 5 minuter värda att analysera.

Det handlar om kallprat. Samtal och dialoger som inte har någon som helst annan anledning att existera än att fylla ett obekvämt tomrum. Det är vad de senare 90 procenten av telefonsamtalet till farmor består av. Det är resultatet av att två personer, som råkade mötas på gatan, gjorde misstaget att sakta ner en aning, och tvingades stanna. Fråga varandra hur läget var. Istället för att säga hej och fortsätta gå. Det är resultatet av två föräldrar till barn som går i samma skola som träffas i kassan på ICA. Det är hantverkare som kommer in i ens lägenhet och blir tvungna att vänta i 30 minuter på ett verktyg. Det är ett samtal som uppkommer för att ingen av parterna v i l l prata. Minus gånger minus blir plus.

Och det absoluta kallpratet erbjuds alltså under knappa fem minuter i Nyhetsmorgon-soffan, när inbjuden vinnare skrapar lott i direktsändning.Förutsättningarna är mycket bra. Två personer som aldrig tidigare har träffats ska umgås en stund inför publik. Det får inte bli tråkigt, det får inte vara tyst. Och det blir det inte heller. Om man tittar på rätt sätt faller allt på plats: Triss-skraparen är nervös, svarar kort på alla frågor samtidigt som hon försöker koncentrera sig på hur många 50.000- respektive miljonbiljopp som skrapats fram.

- Då säger vi hej till Börje från Gäddede som ska skrapa Triss. Välkommen!
- Tack.
- Du är från Gäddede?
- Ja.
- Två barn står det här, blir det något fint till dom om du skulle vinna?
- Ja det kan det nog bli kanske ja...
- Ja, lite finare julklappar än vanligt kanske?
- Ja... Mm.
- Där har vi två på 100.000 och en på 3 miljoner.
- Ja det är ju bra... (mumlande)
- Det vore väl inte dumt med tre miljoner.
- Nej det vore inte dumt det...
- Men där var det 3 på 50.000. 50 000 Börje, det var väl roligt?!
- Ja det var bra det.
- Då blir en slant till julklappar.
- Ja.

Sätt på tv:n kvart i nio valfri vardag. Det är 5 minuter av top of the line kallprat.