Oviljans ansikte (Petter gästbloggar #2)

Här om dagen gästbloggade jag om min nyvunna fascination för Triss-skrapningen i "Nyhetsmorgon". Och det är när man ser de små sakerna som man bättre förstår helheten.

Det finns de människor vars väckarklocka ringer 04.10 varje morgon. Det är dags att gå upp, slänga i sig kaffet och åka till garaget, där man kör ut 4:an för att bussa folk mellan Radiohuset och Gullmarsplan. På samma sätt ringer klockan för handläggaren på Försäkringskassan som vet att det är runt trettiofem förtidspensionärer som den här morgonen upptäcker att deras bidrag dragits in, och därför kommer att vilja ha en förklaring av just henne/honom. Det är personer som kämpar för att göra vardagen dräglig för sina medmänniskor. De kör folk till jobbet, lyssnar på gråt och jämmer. Folk som dör på korset för våra synder, varje dag.

Väckarklockan ringer också för Anders Kraft varje morgon. Lite tidigare än för vardagsknegaren antagligen, eftersom det är fyra timmar direktsänd morgon-tv som är hans lott i livet. Och som han betar av dom timmarna. Alla som sett "Dexter" kan relatera till hur det är att leva bakom en mask; att aldrig kunna uttrycka äkta känslor eftersom man är rädd för konsekvenserna. Om Anders Kraft tar av masken blir den direkta konsekvensen att alla tidigare nämnda knegare skiter i att gå till jobbet den morgonen – deras motivation dör. De har ingen som inspirerar till att fortsätta kämpa längre. Står Anders ut – står vi ut. Sverige stannar utan honom..

För om Anders Kraft släpper masken blottas en människa vars livströtthet är total. Men ögonen lurar ingen, åtminstone inte mig. Där lyser olusten. Fast Anders tappar förstås inte masken. Han behåller den på, han är ett proffs. Han vet vilka konsekvenser det skulle få. Han drar knegarens ok, och han gör det bäst i Sverige. Varje morgon.