Odelad glädje

Även om jag i stort föraktar de som handlar julspecifika varor under december – de är liksom höga på/av förväntan, pirret i magen de känner från första advent och framåt manifesteras i julknäcke och grönkål och svagdricka och du vet vad jag pratar om – så påverkas även min konsumtion något lite grann. Senap? Visst. Klementiner? Rätt. Och nu idag, för första gången, glögg.

Det är hemmakväll, det är mörkt ute, jag tänkte djupdyka i "Friday night lights" (som för övrigt fick mig att lyssna om lite gammal Explosions in the sky – bäst just nu) och värma på lite kryddvin. Det låter ju i teorin jättemysigt; lägg till ett par värmeljus och en kabelstickad, naturvit fiskartröja och du har en toppenkväll.

Men jag började fundera, och helt plötsligt känns singelglöggkvällen inte lika helrätt längre. Att dricka vin själv är värdigt. Vin är sofistikerat, vin är kultur, det är att ta vara på stunden, berika den, och njuta av livet. Det går att ta sällskap av det omgivande landskapet, en bok, eller man kan kontemplera sitt liv rakt upp och ned.

Glögg är ulltröjor med renar och snöflingor på, en sprakande öppen eld och hjärtliga skratt i en fjällstuga. Glögg är fötroliga samtal och mjuka leenden med någon indieversion av en julklassiker på softad volym. Att dricka glögg ensam, det är inte värdigt, det är sorgligt. Värmen, kryddorna och sötman smakar ensamhet och salta tårar.

Här har du lite julstämning.
Sufjan Stevens – "Once in royal David's city"
Sufjan Stevens – "O come, o come, Emmanuel"

Skål!