La Famiglia

Jag har aldrig varit mycket av en family guy. Relationen till släkten, alltså min familjs familjer, har alltid känts lite halt. Som liten skrämdes jag av personer som farfar, morfar, morbröder och farbröder (i och för sig kände jag obehag inför de flesta vuxna män; jag vågade knappt ringa på hos kompisar eftersom jag inte ville stå öga mot öga med deras farsor) men även med blodsbundna kvinnor och andra harmlösa män kändes det sociala umgänget redan mycket tidigt tvunget och spänt.

Det är inget fel på min släkt, missförstå mig inte. Räknar jag rätt uppgår antalet mor- och farföräldrar, mor- och farsyskon och kusiner till 47 – med andra ord, din genomsnittliga irakiska eller Salt Lake-släkt – och alla är goda, trevliga och välvilliga människor. Men roliga, det är de inte. Däremot frikyrkliga och konservativa många av dem. Släktmiddagarna är antingen som ett "The Office"-avsnitt sekunderna efter att David har skrikit "våldtäkt!" i fel sammanhang eller 20 parallella versioner av det tråkigaste samtalet du kan tänka dig. På annandagen betade jag exempelvis av det obligatoriska sysselsättningssamtalet med samma två morbröder som varje jul de senaste åtminstone fem åren. Toppa det med att i matkoma lyssna på en konversation om hur mycket kräm du kan köra i en automatsäkring (jag tror att svaret var "åtminstone 2000 watt") följt av två och en halv timmes Singstar med en moster och hennes barn som ivrigaste deltagare, och "Tusen och en natt" som vanligaste låt, och du har en dålig dag.

Min närmaste familj har alltid haft en välfungerande och ibland riktigt trevlig relation, men utan den där riktiga närheten jag har sett på film. De är inte mina bästa vänner eller mina närmaste förtrogna men bra människor som jag gillar. Nu under denna jul har jag varit hemma hos mina föräldrar i åtta dagar och när jag till slut åker hem blir det tio. Så länge har jag inte umgåtts med familjen sedan jag blev tonåring. Och vad som mer och mer har blivit tydligt under den dryga vecka som gått är att jag gillar det. Jag har inte haft kontakt med några vänner, jag har egentligen inte g j o r t något, annat än att umgås med mor, far och bröder. Men jag har inte saknat någonting. True story. Antingen börjar konceptet Familj växa på mig eller så är jag bara lite för nöjd med en miljö och situation där jag är fri från allt som har med åtaganden, måsten och yttre problem att göra.