a.k.a. Demi

För några veckor sedan skrev jag om min kärlek för ordvitsar. Sen drog jag igång NoN-satsningen som tyvärr än så länge inte riktigt blivit den klassiker den skulle kunna bli.

Ingenstans (förutom på västkusten) utnyttjar man språkets vitsmöjligheter på samma sätt som i den akademiska världen. Det är där de riktigt torra skämten uppkommer, odlas och uppskattas. Kanske är det i detta fall inte gjort med avsikten att vara roligt. Men det är det likafullt. Jag talar givetvis om Roman Jakobsons artikel "Lingvistik och poetik" som finns i boken "Poetik och lingvistik". Det är briljant roligt.

Stories from the streets

Stockholm har fått ett nytt tillskott till gatumusikantutbudet. Sedan tidigare finns ju bland annat Rebell-Robban med sin subversiva könsrock, den bredbente munspelsmannen och den rätt unga killen som lägger gitarrsolon över förinspelade synthmattor. Och indianerna, förstås. De ligger i lä, åtminstone vad gäller teknik, jämfört med den omkring femtioåriga man som igår natt spelade modern hiphop från en iPod Hi-Fi i tunnelbaneuppgången mot Folkungagatan. Stockholms absolut "fetaste" entertainer. No doubt.

En annan rolig syn var när en kvinna, precis efteråt, vid midnatt ute på Götgatan, mumsade i sig en semla i farten. Med hela ansiktet täckt av grädde. Vad tänkte hon, brukar man ens kunna äta semlan snyggt hemma vid köksbordet?

Släng dig i brunnen

Jag slår in en enormt öppen dörr, men det kan inte sägas tillräckligt många gånger: Stockholm Live är det absolut sämsta i humorväg du kan konsumera. Jakob Öqvist, Janne Westerlund och Özz Nûjen är så jävla tråkiga att manusförfattarna bakom Playa del Sol framstår som genier. När jag ser Stockholm Live vill jag trycka i mig en burk roppa och dra ut och slåss med första bästa pensionär på stan, men det verkar som att gemene man garvar läppen av sig.

I veckans avsnitt står nån inbjuden "komiker" med Buttericks-bricker (ni vet dom där glasögonen med näsa och mustasch) och "imiterar" Mikael Wiehe och publiken slår sig för knäna och skrattar okontrollerat. Människor som du och jag. Det vill säga människor som i grund och botten är av samma skrot och korn. Det gör mig vansinnigt mörkrädd. Allvarligt talat möter jag hellre John Ausonius i en mörk gränd än en person som flabbar åt Özz "jag-är-kurd-så-min-farsa-är-hårig-som-en-björn-skämt".

Apotekarnes

Jag är född och delvis uppvuxen i ett kollektiv mitt i de norrländska skogarna. Kollektivets gemensamma värdegrund byggdes kring en idé om att leva ekologiskt och i harmoni med naturen. Egna grönsaker, mulltoa, kamomill-te, groddar o.s.v
I kollektivet fanns en skepsis mot medicin och lindrande medikament; Sjukdom är av godo och man ska låta kroppen ta hand om infektioner och virus själv. Det har hängt med mig fram tills nu. Den här vintern har gått hårt åt min fysiska hälsa och jag har, för i stort sett första gången någonsin, frekventerat Apoteket. Halleluja vilket fantastiskt ställe. Fyllt till bristningsgränsen med saker som kan lindra mina besvär: Noskapin, Treo, Otravin etc etc

Jag ser framför mig ett liv med ett överfullt badrumsskåp där tabletter, krämer, sprutor och kapslar väntar på att ta mig ur lidandet. Nu behöver jag bara lära känna någon mindre nogräknad läkare som kan ta mig från den lite pinsamma receptfria kassan till röda triangelns förlovade värld.

Journalist, javisst!

Viasats fotbollssändningar har inte gjort sig kända för att vara särskilt spännande. Henrik Strömblad levererar stundtals magisk kommentatorspoesi men det räddar oftast inte de slitna och uppenbara betraktelser som framförallt Glenn Hysén står för. Och i studion sitter tre män som vecka efter vecka upprepar samma före-matchen-analyser och kör samma trista spelar- eller tränarintervjuer mot blaffig reklamvägg.

Redan att ta dit Johan Mjällby visade sig vara lätt misslyckat. Han kan garanterat det mesta om fotboll. Men alla människor har inte begåvats med att i realtid kunna artikulera vad man tänker. Jag kan det definitivt inte.

Så när han får uppdraget att intervjua Henrik Larsson inför vårens Champions League-premiär mot franska Lille är det upplagt för praktfiasko. Och visst blev det så. Nu är Mjällby förvisso ingen journalist, inte ens en enkel feelgood-tv-reporter, men att inleda med kramen (och varför ansåg man i redigeringsrummet att det var värt att ta med?!) och att följa upp den med frågor om den svenska vintern var att ta den meningslösa tvåminuters-Viasat Sport-intervjun till en ny bottennivå.

Projekt Oscar

Rodeobloggen upplyste mig om denna sida. Ett oerhört lovvärt projekt som inbjuder till ett rätt mödosamt projekt.

Kille som har det sämre

Ett fyrfaldigt leve till Dan Roger!

Ett gott skratt

Det har i princip gått mig förbi tidigare, även fast jag har sett och noterat det. Men nu slog det mig till slut hur fantastiskt roligt och träffande det är. Vad jag talar om är givetvis den förklaring som man på svt.se (ibland, på vissa ställen) smetar på efter Playa del Sol. Den behövs. För annars hade inget förstått vad det är. Playa del Sol – humorserie.

Skratten är så få (hittills inte ett enda – jag har sett tre och ett halvt avsnitt av fem) att jag istället för att förlänga livet snarare förlorar ett par timmar per gång. Det är styltigt framfört trots humorproffs i rollistan, klyschigt utan att vara träffande och ofantligt långsamt. Det går snabbare att kolla på en film.

Ingen högoddsare att det skulle sluta såhär, förvisso. Senaste gången Peter Settman var rolig var när han och Ragge släppte ett kassaskåp på en pyramid av champagneglas i mitten av 90-talet. Back to basics är mitt råd till Peter. Less is more. Och man behövde inte fundera en sekund på om det var humor eller inte.

Det ska va gôtt å leva

Veckan som gick var modevecka. Att jag inte har något som helst att göra med modebranschen var ett av flera naturliga skäl till att jag inte var välkommen att delta. Men det vill man ju, och vad gör man inte? Även om det inte handlade om några visningar besökte jag fem lätt moderelaterade events under onsdag, torsdag och fredag. Med modest till ganska skaplig berusning som följd. På lördagen orkade jag inte mer. Men då blev det istället en lägenhetskickoff med vin och mer därtill. Måndagen präglas således av nedstämdhet och värk.

I fredags var det Vice-fest som ju av tradition kan vara allt från bra till dåliga. Jag gick förvisso inte in med 110% men det var ingen egentlig höjdare. Gratis öl är alltid gott förvisso, medan gratis Smirnoff Ice ofta är ganska äckligt. Men den viktigaste spaningen jag gjorde på festen var inte att öl är godare än grogg utan att jag blir äldre för var dag som går. Jag blev varse om min dödlighet. I princip alla (mer än häflten) var under 20 år och det blir allt tydligare att jag inte är det. Jag känner mig främmande för dem. De är högljudda, entusiastiska och de luktar hårspray och tuggummi. Själv har jag precis blivit mer 30 än 20 (på ett teoretiskt plan, reellt hände detta redan för ett år sedan) och upptäckte symptomatiskt nog att jag har rynkor i pannan (!). Tydliga, djupa fåror i huden. Var kom de ifrån, helt plötsligt - det ständiga missnöjet, slitet och släpet? Ganska orättvist hur som helst.

Under ytan

Okej. I morse möttes vi av löpet att en kvinna funnits död i en svensk filmstjärnas (finns det filmstjärnor i Sverige?) lägenhet, nu visar det sig att den döda kvinnan och "filmstjärnan" var samma person: Johanna Sällström. Det är självklart att det är tragiskt när någon dör, och det är förståeligt att det skrivs ett par artiklar om det i pressen, men allvarligt jävla talat vad är det här? Jag har svårt att se "Orkan 78" och "Mocca" som solklara representanter för bloggvärlden.

La dolce vita

Tre tecken på att du har ramlat och inte kommer upp:

(1.) Risgröten i pulverform - med banansmak, för småbarn - som din hyresvärd har lämnat efter sig i skafferiet verkar som en bra idé. Så pass bra att du tar om. (2.) Grytan du precis har lagat på det sista som fanns kvar, och som du konstaterat luktar bajs och även smakar lite så, verkar som en bra idé (inget krav på omtag här dock). (3.) Toapapper är för dyrt för att köpa och du stoppar med dig en rulle från jobbet.

Äntligen måndag!

Livets krydda fortsätter att berömma Schüldt i P2 som går från klarhet till klarhet. I veckans program blev det ingen intervju med någon representant för "smal samtidiga pop", men väl Jarl Alfredius om det livsnödvändiga i att dagligen använda rösten. Samtalen i programmet är alltid intressanta, relevanta. Denna vecka uppskattade jag framförallt kördirigenten Gustaf Sjökvist om bland annat dödsmässor och det svenska körsoundet (något jag däremot extremt starkt ouppskattade var körledaren Heléne Blixts telefonsvarare, vidrigare får du leta efter). För ett par veckor sedan myste jag till dirigenten Herbert Blomstedts hyllning till naturen. Hans sätt att definiera god musik var dessutom lysande och, tror jag, korrekt: ju fler associationer och känslor ett stycke väcker, desto bättre är det; en låt som endast väcker en association, som bara får dig att vilja knulla, att vilja slåss eller dansa, det är en dålig låt.

För att fortsätta på finmusiktemat, och för att knyta an till en tidigare post här på bloggen, så sänder P2 ikväll måndag ett porträttprogram om Steve Reich med start 21.00. Kan vara något.

Tack. Men nej tack.

Bara föräldrarna får skälla på sitt barn, inte vem som helst. Och för att samlivet ska flyta på utan problem brukar vi inte tala negativt om någon annans saker, utseende, kompetens eller dylikt. Däremot är det ok att kritisera sig själv. Det är så det funkar.

Idag gick jag till Herr Judit för att kränga en del gamla kläder som jag inte har använt på flera år och som bara tar upp plats. In allo sju plagg i en plastsäck. Så när de bara tar emot två av dem känner jag mig förstås förnärmad. På något sätt ratar de något som är mitt, som jag har investerat något slags känsla i och som jag med något slags omdöme har valt att köpa en gång i tiden.

Nu vill ju inte jag heller ha de sju plaggen ifråga på mig, det är ju själva anledningen till att gick dit. Så att de inte tar emot dem kommer rent teoretiskt inte som en chock. Det var faktiskt inte särskilt bra grejer. Och de sysslar ju faktiskt med business, the bottom line. Men känslan av smuts och förnedring på vägen ut från butiken är hur som helst där. "- Här är mina saker. Är det något ni tror att någon skulle kunna vara intresserad av att köpa och ha på sig? - Nej. - Ok."

Fredagskul för alla dem som jobbar hemifrån

Jag funderar lite kring att börja med en helt ny satsning här på Livets krydda, veckans Namn och nytt-höjdare. Här är i alla fall denna veckas höjdare, publicerad i dagens tidning, så får vi se vad som händer i fortsättningen:

Jag klarar mig bra genom att i första hand
använda second hand
säger Torgny Eklund i Linköping.

Mat/Moberg

Jag har tidigare skrivit om matlagnings-teve (Jamie Olivers frontalkonfrontation med den engelska skolcuisinen), nu måste jag tipsa om tv4+ "Vad blir det för mat?". Per Moberg lagar klassisk svensk husmanskost i sitt eget hem med kopparpannor och skärblock. Årets bästa svenska TV-personlighet, alla kategorier.

Kärnan av kul

Det finns några saker som bara är roliga, under förutsättning att de görs på rätt sätt, förstås. Eller såhär: det finns några saker som oftare än andra är bra comedy.

Ett exempel är ordvitsar och namnskämt. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det, det bara är kul när man skruvar ett ord eller ett uttryck till en vits. Leendet kommer liksom direkt, naturligt; det är väldigt roligt på ett väldigt grundläggande sätt. Det är humorns ekvivalent till sött eller fett x salt. Det tilltalar direkt, utan omsvep.

Ett annat exempel på något som i princip alltid producerar ett direkt, genuint leende är Lika som bär-bilder. Rent intellektuellt går det inte att förklara vad som triggar skrattreflexen, för på papperet är det inte alls särskilt roligt att Peter LeMarc ser ut som en säl. I text är det inte ens nära humor. Men när jag nyss för första gången läste/tittade igenom bloggen SVT Nöje skrattade jag (eller log, jag skrattar sällan) säkert tio gånger. Det är ett bra betyg. Där har någon verkligen hittat kärnan av kul, och så håller han sig till det. Lyckat.

Här nedan Giorgio Armani och Werters orginal från nämnda blogg.