Det ska va gôtt å leva

Veckan som gick var modevecka. Att jag inte har något som helst att göra med modebranschen var ett av flera naturliga skäl till att jag inte var välkommen att delta. Men det vill man ju, och vad gör man inte? Även om det inte handlade om några visningar besökte jag fem lätt moderelaterade events under onsdag, torsdag och fredag. Med modest till ganska skaplig berusning som följd. På lördagen orkade jag inte mer. Men då blev det istället en lägenhetskickoff med vin och mer därtill. Måndagen präglas således av nedstämdhet och värk.

I fredags var det Vice-fest som ju av tradition kan vara allt från bra till dåliga. Jag gick förvisso inte in med 110% men det var ingen egentlig höjdare. Gratis öl är alltid gott förvisso, medan gratis Smirnoff Ice ofta är ganska äckligt. Men den viktigaste spaningen jag gjorde på festen var inte att öl är godare än grogg utan att jag blir äldre för var dag som går. Jag blev varse om min dödlighet. I princip alla (mer än häflten) var under 20 år och det blir allt tydligare att jag inte är det. Jag känner mig främmande för dem. De är högljudda, entusiastiska och de luktar hårspray och tuggummi. Själv har jag precis blivit mer 30 än 20 (på ett teoretiskt plan, reellt hände detta redan för ett år sedan) och upptäckte symptomatiskt nog att jag har rynkor i pannan (!). Tydliga, djupa fåror i huden. Var kom de ifrån, helt plötsligt - det ständiga missnöjet, slitet och släpet? Ganska orättvist hur som helst.