Ett gott skratt

Det har i princip gått mig förbi tidigare, även fast jag har sett och noterat det. Men nu slog det mig till slut hur fantastiskt roligt och träffande det är. Vad jag talar om är givetvis den förklaring som man på svt.se (ibland, på vissa ställen) smetar på efter Playa del Sol. Den behövs. För annars hade inget förstått vad det är. Playa del Sol – humorserie.

Skratten är så få (hittills inte ett enda – jag har sett tre och ett halvt avsnitt av fem) att jag istället för att förlänga livet snarare förlorar ett par timmar per gång. Det är styltigt framfört trots humorproffs i rollistan, klyschigt utan att vara träffande och ofantligt långsamt. Det går snabbare att kolla på en film.

Ingen högoddsare att det skulle sluta såhär, förvisso. Senaste gången Peter Settman var rolig var när han och Ragge släppte ett kassaskåp på en pyramid av champagneglas i mitten av 90-talet. Back to basics är mitt råd till Peter. Less is more. Och man behövde inte fundera en sekund på om det var humor eller inte.