Tack. Men nej tack.

Bara föräldrarna får skälla på sitt barn, inte vem som helst. Och för att samlivet ska flyta på utan problem brukar vi inte tala negativt om någon annans saker, utseende, kompetens eller dylikt. Däremot är det ok att kritisera sig själv. Det är så det funkar.

Idag gick jag till Herr Judit för att kränga en del gamla kläder som jag inte har använt på flera år och som bara tar upp plats. In allo sju plagg i en plastsäck. Så när de bara tar emot två av dem känner jag mig förstås förnärmad. På något sätt ratar de något som är mitt, som jag har investerat något slags känsla i och som jag med något slags omdöme har valt att köpa en gång i tiden.

Nu vill ju inte jag heller ha de sju plaggen ifråga på mig, det är ju själva anledningen till att gick dit. Så att de inte tar emot dem kommer rent teoretiskt inte som en chock. Det var faktiskt inte särskilt bra grejer. Och de sysslar ju faktiskt med business, the bottom line. Men känslan av smuts och förnedring på vägen ut från butiken är hur som helst där. "- Här är mina saker. Är det något ni tror att någon skulle kunna vara intresserad av att köpa och ha på sig? - Nej. - Ok."