White men can jump

Igår kväll hölls etermedias Vita huset-korrespondenters middag i Washington. Här käkar journalister och annat mediafolk flerrätters med den politiska eliten. De skrattar, skrockar och bjuder på sig själva. De har det gôtt ihop. Det hade ju inte funkat i Sverige. Den högaktuelle Erik Fichtelius fick otroligt med skit efter att det för några år sedan blev känt att han under en lång period spenderat kvalitetstid med Göran Persson. Deras relation var professionell men det räckte ändå för att hans opartiskhet skulle ifrågasättas. Med rätta. Rapports K-G Bergström tar enligt uppgift inte emot ens en bulle till presskonferenskaffet. Man vill inte gärna förena nytta med nöje.

Hursomhelst. För ett år sedan gjorde Stephen Colbert sin klassiska comedy på temat Bush ett par meter till vänster om just Bush på en liknande pressmiddag. Och igår var kvällen då Karl "Hjärnan bakom Bush" Rove blev MC Rove. Det är roligt. Det tyckte CNN också för under natten har det snackats och skrattats åt hans spexeri (jag har, eftersom jag har jobbat natt och "i skrivande stund" är precis hemkommen och i färd med att gå och lägga mig, sett en hel del CNN under natten). Det finns ju en whigger i varje torr, intellektuell man. Oproportionerligt ofta är det just hiphopen som blir medium när han ska spela Allan. Att göra en rap verkar stå högst på listan över möjliga uttryckssätt. Jag vill minnas att Ingvar Carlsson gjorde en vid ett tillfälle. I MC Rove-videon bör man särskilt lägga märke till posset runt omkring: mannen längst till höger som på ett utmärkt sätt fångar ghettokänslan: låg tyngdpunkt, lätt böjda knän, spastiska nackrörelser och snygga gängtecken med fingrarna, och mannen precis till vänster om Rove som väljer att chilla i avslappnad g-funk-stil. Den enda afroamerikanska mannen väljer att hålla god min och rör sig på ett självklart och sofistikerat sängkammarsoulsätt. Rove själv kan givetvis inte hålla sig från breakdancens mest grundläggande move, jämfotahoppet. Att det hela avslutas med apljud (dock med ansatsen att härma scratching) är pricken över i.

The have-nots rätt till sanning

Kvällstidningsjournalistiken är en rätt öppen dörr att sparka in, eller mål att skjuta på, eller vad man ska kalla det. Men jag hatar den. Och då menar jag inte den parallellexistens där fattig tv eller någons pattar blir artikelföljetonger, och hela den biten, utan skribenternas självpåtagna hjälteroll. De kämpar på hederligt folks sida, använder pennan som vapen för att å knegarnas vägnar sätta dit dem som har. Det provocerar mig något enorm, det är populism, det är äckligt.

Idag skriver Jennifer Wegerup i Sportbladet om Zlatan och sin djupa besvikelse över hans arrogans. Han är ojuste, för att tala med Persson. Uppskrivningarna och peppen är borta. Kvar är smaken av oförrätt, en av de riktigt få genuina känslorna. Särskilt på Aftonbladet. Och i argumentationen använder hon givetvis knegarna. Det är dem är synd om, på riktigt. Hon skriver t ex:

"Det kan inte vara lätt. Jag förstår att Zlatan inte har lust och ork att förklara för 55-årige Leif, lagerarbetare från Göteborg, varför han valde att utebli från landslaget. Eller för Rasmus, Ali, Jocke och alla de andra tonårskillarna och yngre männen som mejlar mig i massor. De som dyrkar Zlatan, de som har honom som förebild, de som är så glada att han är tillbaka [...] Härliga Ulla, en fotbollsälskande pensionär från en förort till Stockholm, hon var så nöjd att Zlatan återvänt till hennes älskade landslag. Men inte heller hon var värd att få veta skälen till bojkotten och återkomsten. Den ensamstående tvåbarnsmamman Hanna i Zlatans hemstad Malmö, hon som har två smågrabbar som tapetserat sitt trånga rum med bilder på idolen, inte heller hon är viktig nog att få veta."

Varför i helvete är skulle Härliga Ulla vara värd att veta, vad har hon gjort för att förtjäna den rätten? Att man är lagerarbetare, tonårskille, pensionär eller ensamstående mamma utgör i alla fall inget som helst skäl. Och det vet Jennifer också.

I övrigt kommer här del två i serien Namn och nytt-höjdare:
Ingen Gripen i Jas-affären.

Let's Pök

Lördag kväll i konungariket Sverige. Jag har bestämt mig för att vara hemma och "jobba" vilket visar sig bli en så kallad TV-kväll framför repriseringen av Så ska det låta som gästas av sveriges svenskaste tjej Jessica Andersson, sveriges mest överskattade artist Jennifer Brown (hon och Eric Gadd), nån random musikalartist och buskiscomedymannen Fredrik "Fredde" Granberg. Fredde kör några komediknäck på att dra ner brallorna, headbanga osv och jag blir påmind om att jag, när andra tydligen upptäckte hip-hopen och kollade Yo! MTV Raps dagarna i ända, lyssnade på Rara söta Anna, garvade läppen av mig åt wunderbaums och raggarballe med svängdörr och köade i en timme på Åhlens i Västervik för att Fredde och Peter Settman skulle rita polisonger med svart tuschpenna på mina 11-åriga kinder. Jag har aldrig känt mig mer mogen för psykoterapi än nu, det ligger tydligen mycket och väntar på att komma fram i mitt inre.

För övrigt tänkte jag bara föra två roliga saker vidare:
Rolig sak #1. Gustav "Gustav Gelins kanin" Gelin skriver på sin blogg om en klubb som kanske kommer heta "Vi som aldrig sa Horace", det är väldigt roligt.
Rolig sak #2. Erik droppade största klassikerklyschan igår: "Sushi är ju inte fisken vettu, det är riset". Det är så roligt med människor som säger sånt - ungefär samma människor som hela tiden måste berätta att dom upptäckte hip-hopen runt 89 när dom lånade sina storebröders mixtapes med musik dom breakade till.

In sickness and in health

Jag är en av de cirka 1.3 miljoner svenska människor som följer Eric Fichtelius dokumentärserie om Göran Persson. En del av behållningen med "Ordförande Persson" är att den ger oss en fördjupad inblick i Görans liv (och den cementerar, i mina ögon, verkligen bilden av vår forne landsfader som en extremt narcissistisk, nästan psykopatisk, människa). Men framförallt dyker det upp små sekvenser som är väldigt roliga. Rickard har tidigare skrivit om Herr Kohls känsla för smör som dök upp i avsnitt ett, dagens avsnitt berörde bland annat mordet på Anna Lindh. Det vevades bilder på sörjande människor utanför NK, och då tänker jag såhär: Är det samma människor som firar VM-guld i hockey på Sergels? Jag tror det. Dom är med Sverige, i medgång och motgång - Vilka hjältar.

Nattradio

I natt innan jag skulle lägga mig plöjde jag de fem delarna i reportageserien om Mannen som P1 sänt under vintern. Det var ganska intressant lyssning. Mycket information och funderingar som hörts förr givetvis – män har färre och mindre intima sociala kontaktnät, vilket leder till större ohälsa, fler självmord och så vidare – men även en del för mig okänt. Exempelvis, påstod någon, leder ökad jämställdhet i relationer till ökad hälsa inte bara för kvinnan utan även för mannen. Rent bokstavligt faktiskt, eftersom det har visat sig att han då lever längre. Och ett genomsnittligt penetrativt samlag är omkring en till fem minuter innan mannen kommer, mellan fem och tio minuter är att betrakta som långt. News to me.

Det genomgående temat i serien var givetvis hur mannen förhåller sig till det traditionella mansbegreppet och den nya bilden av hur han skall vara, tänka och föra sig, den potente doern kontra den med- och inkännande människan, ungefär. Det är mycket om det där nu. Ronnie Sandahl har ju skrivit en, av olika skäl, mycket uppmärksammad bok i ämnet, liksom bland annat medverkat i en märklig, dålig intervju med mycket eftertänksamhet i förra veckans Kulturfredag för att prata om hur det här funkar. Men jag har lite svårt att förstå den egentliga motsättningen, den egentliga problematiken. För många verkar det vara väldigt svårt att pussla ihop tradition och förväntningar å ena sidan och modernitet och förväntningar å den andra. Förvisso har jag väldigt få egenskaper som gör att jag kan identifiera mig med det traditionella mansbegreppet, den nya rollen kan snarast ses som min räddning.

Angående något helt annat såg jag nyligen att Ström dragit igång igen och det stör mig ganska mycket att jag inte vetat om det förrän nu eftersom jag därmed har missat en hel del. Förra vintern och vårens program var riktigt bra vill jag minnas.

Jan Banan

En av Sveriges absolut osoftaste människor, demagogen Jan Björklund, tycker att kontrollen av friskolor är för dålig. I Aktuellt ber K-G om något exempel och får till svar: "Jag har inga konkreta belägg för att det finns extremism i religiösa friskolor, men ingen har heller belägg för att det inte finns, och det tycker jag... det gör mig orolig."

Det är möjligt att kontrollen av svenska friskolor är för dålig. Om det vet jag väldigt lite. Men med Björklunds logik kan man motivera i princip vad som helst. Övervakning, avlyssning, tortyr och you name it. För vem har belägg för motsatsen till påståenden helt tagna ur luften? Idiot.

För det är du värd

Själv har jag aldrig riktigt känt det naturliga sambandet mellan misslyckande eller nedstämdhet och ätande och frossande. Men det verkar ju vara vanligt att dra i sig en halvliter cookie dough-glass när killen har gjort slut eller i allmänhet unna sig en ljus hundragrammare efter ytterligare en dålig dag. Jag kan ändå förstå det, det går nog att finna tröst och kraft där någonstans i det riktigt feta. Och alla har ju sina laster.

I kvällens, för övrigt mycket sevärda, första del i porträttserien av Göran Persson berättade han om när Helmut Kohl vid ett EU-möte en gång sålt sig alltför billigt till Frankrike och Holland. Den tyske kristdemokraten dövade ilskan och besvikelsen med två rejäla assietter smör, sen kunde han varva ner något. Det var en mycket rolig mental bild som tecknades.

En sån där (ledig) dag

Det tröttaste och tråkigaste man kan göra på våren, är att skriva om våren, om hur härligt allt är helt plötsligt. Så jag skriver om att vara ledig istället. Jag älskar att vara ledig. Jag har aldrig förstått dem som blir rastlösa av att inte jobba, av att bara ha en massa tid att spendera efter eget huvud. Jag har i och för sig aldrig haft ett arbete eller annan sysselsättning som jag fullständigt gått upp i, som betytt något för mig på riktigt, annat än den grundläggande funktionen att ställa mat på bordet. Men ändå.

Hur som helst, en ledig dag är en bra dag. Denna dag vaknade jag strax efter middag, jag åt en vegetarisk pasta bolognese till "frukost" (jag hade givetvis föredragit något som påminde om en frukostbuffet men det fanns inte att tillgå idag), hämtade hem Lost och såg Martin Luuk berätta om sin syn på litteraturen i gårdagens Babel.

Efter en dusch gick jag iväg på tur, Hornstull-Örnsberg-Hornstull. Det egentliga målet var Stockholms stadsmission i Liljeholmen (vid sidan om själva "resan", förstås) men eftersom jag inte vet var det ligger och inte hittade det omedelbart när jag letade bestämde jag mig istället för att bara vara, för att bara gå. Många gånger på vägen tänkte jag att, nej, nu är det nog dags att vända. Men det fanns hela tiden geist kvar för att fortsätta. Promenaden fick sin naturliga vändpunkt på en U-formad brygga vid Vinterviken. Här stannade jag en stund på en bänk vid vattnet. I motljus såg jag isen brista, och jag hörde barn leka och fåglar kvittra. På vägen tillbaka luktade det svagt av jord och hela naturupplevelsen kulminerade då jag gick över en forsade, brusande vårbäck med mynning i Trekanten. Längs vägen såg jag åtskilliga sällskap som drack utomhusöl, en flicka som lekte barfota i linne och byxor i en trädgård och några familjer som precis dukat fram till årets första eftermiddagsgrill. Vad gôtt det såg ut.

Idag var en sån där dag, bara.

Backfire på belåtenheten

Det är en fin känsla när man har åstadkommit något, när man har slutfört något man företagit sig. Det kan handla om exakt vad som helst, från smått till stort. Men givetvis är känslan lite mer intensiv då man slutfört något som faktiskt har krävt någonting av en själv, tanke och intellektuell spänst, kreativitet och fantasi eller bara lite vilja.

Själv har jag precis lämnat in ett råmanus till en uppsats. Det är en liten uppsats, dessutom i grupp, och i och med att det är fråga om råmanusinlämning kan mycket hända än; kanske får vi göra om mycket, kanske och förhoppningsvis inte. Hur som är känslan av viss tillfredsställelse och belåtenhet påtaglig, särskilt som det innebär att jag kan ta ett par dagar (i bästa fall nästan ett par veckor) ledigt. Och tänk: ett par veckor ledigt i solen, det vore något!

Sedan kommer ju hela den biten kring att under seminarium bli varse om att det man hade åstadkommit faktiskt inte var särskilt bra. Det är alltid lika tråkigt. Men tråkigast av allt måste det ju ändå vara att få sin uppsats sågad av Peter Wolodarski över tre spalter på ledarplats i Sveriges största morgontidning. Det är ändå höjden av backfire på den där känslan av belåtenhet.

Lärdom: Ropa aldrig hej.

Gammalt djungelordspråk

Några visdomsord:
Lycka är att vara så dum att man inte inser hur dum man är. Olycka, å andra sidan, är att vara så pass smart att man inser precis hur dum man är.

Tack för idag

För omkring fem år sedan förlade jag mina morgnar väldigt sent. Jag minns exempelvis att folk i min studentkorridor gick upp och stack iväg till skolan kring 8. Det tyckte jag var som att gå upp på natten, mer eller mindre. Men framförallt var mina morgnar, för fem år sedan, väldigt korta.

Låt oss säga att jag hade en föreläsning "mitt på dagen". Då gick jag upp halv 12, sköljde kanske av ansiktet i vatten, tog på mig kläder (ofta något som låg framme, gissar jag, så här i efterhand) och stack iväg antingen till fots eller på cykeln. En cigg på vägen bara, kanske en automatkaffe i en deciliterstor brun plastmugg. En cigg till. Det skulle inte fungera idag. Jag måste ta det lugnt, jag måste duscha och, framförallt, jag måste äta.

Frukosten är, i sanning, dagens viktigaste mål. Jag har den senaste tiden utvecklat ett allt större behov av liksom intresse för morgonmaten. Dagens frukost bestod av ett par lättscramblade ägg, två koppar kaffe, en mindre fruktsallad, ett glas blodgrapejuice, två skivor dinkelkaka med cream cheese och ett glas fil. Det är någonstans där jag vill jobba: ett par grejer att äta, ett par grejer att dricka, och så någonting att runda av det hela med (frukt). Jag gillar att äta saker med olika konsistens, med olika smak och särskilt gillar jag att kunna alternera vad jag äter under själva frukosten. Lite här, lite där: känslan av att sitta vid en buffé. Hade jag bara ätit kött hade steget till bacon och stekta korvar inte varit långt. Kanske bör jag i alla fall arbeta in lite rökt fisk på frukostbordet?

Men jag vill minnas att jag klarade mig utmärkt bra utan att ta det lugnt, duscha och äta innan jag startade dagen i det offentliga. Jag fick kanske lite oftare då än nu höra att jag såg trött, alternativt sjuk, alternativt död ut. Men sådana kommentarer kommer fortfarande ibland så jag vill inte tillskriva mina förändrade morgonrutiner allt för mycket. Möjligen känns starten på dagen lite, lite oftare som i Agneta Fältskogs "Tack för en underbar vanlig dag". Och det är ju värt rätt mycket faktiskt.