Backfire på belåtenheten

Det är en fin känsla när man har åstadkommit något, när man har slutfört något man företagit sig. Det kan handla om exakt vad som helst, från smått till stort. Men givetvis är känslan lite mer intensiv då man slutfört något som faktiskt har krävt någonting av en själv, tanke och intellektuell spänst, kreativitet och fantasi eller bara lite vilja.

Själv har jag precis lämnat in ett råmanus till en uppsats. Det är en liten uppsats, dessutom i grupp, och i och med att det är fråga om råmanusinlämning kan mycket hända än; kanske får vi göra om mycket, kanske och förhoppningsvis inte. Hur som är känslan av viss tillfredsställelse och belåtenhet påtaglig, särskilt som det innebär att jag kan ta ett par dagar (i bästa fall nästan ett par veckor) ledigt. Och tänk: ett par veckor ledigt i solen, det vore något!

Sedan kommer ju hela den biten kring att under seminarium bli varse om att det man hade åstadkommit faktiskt inte var särskilt bra. Det är alltid lika tråkigt. Men tråkigast av allt måste det ju ändå vara att få sin uppsats sågad av Peter Wolodarski över tre spalter på ledarplats i Sveriges största morgontidning. Det är ändå höjden av backfire på den där känslan av belåtenhet.

Lärdom: Ropa aldrig hej.