The have-nots rätt till sanning

Kvällstidningsjournalistiken är en rätt öppen dörr att sparka in, eller mål att skjuta på, eller vad man ska kalla det. Men jag hatar den. Och då menar jag inte den parallellexistens där fattig tv eller någons pattar blir artikelföljetonger, och hela den biten, utan skribenternas självpåtagna hjälteroll. De kämpar på hederligt folks sida, använder pennan som vapen för att å knegarnas vägnar sätta dit dem som har. Det provocerar mig något enorm, det är populism, det är äckligt.

Idag skriver Jennifer Wegerup i Sportbladet om Zlatan och sin djupa besvikelse över hans arrogans. Han är ojuste, för att tala med Persson. Uppskrivningarna och peppen är borta. Kvar är smaken av oförrätt, en av de riktigt få genuina känslorna. Särskilt på Aftonbladet. Och i argumentationen använder hon givetvis knegarna. Det är dem är synd om, på riktigt. Hon skriver t ex:

"Det kan inte vara lätt. Jag förstår att Zlatan inte har lust och ork att förklara för 55-årige Leif, lagerarbetare från Göteborg, varför han valde att utebli från landslaget. Eller för Rasmus, Ali, Jocke och alla de andra tonårskillarna och yngre männen som mejlar mig i massor. De som dyrkar Zlatan, de som har honom som förebild, de som är så glada att han är tillbaka [...] Härliga Ulla, en fotbollsälskande pensionär från en förort till Stockholm, hon var så nöjd att Zlatan återvänt till hennes älskade landslag. Men inte heller hon var värd att få veta skälen till bojkotten och återkomsten. Den ensamstående tvåbarnsmamman Hanna i Zlatans hemstad Malmö, hon som har två smågrabbar som tapetserat sitt trånga rum med bilder på idolen, inte heller hon är viktig nog att få veta."

Varför i helvete är skulle Härliga Ulla vara värd att veta, vad har hon gjort för att förtjäna den rätten? Att man är lagerarbetare, tonårskille, pensionär eller ensamstående mamma utgör i alla fall inget som helst skäl. Och det vet Jennifer också.

I övrigt kommer här del två i serien Namn och nytt-höjdare:
Ingen Gripen i Jas-affären.