Veckan som gick och Lexus

Det har gått en dryg vecka nu. En vecka utan dator som dessutom ser ut att bli minst två. Det har givetvis varit påfrestande på så många lika plan. Men det har också – tro mig – varit nyttigt. Jag har vid något tillfälle gått och lagt mig vid halv elva, jag har simmat en halvmil, jag har läst två böcker och sett fem konserter, eller en konsert och fyra spelningar om du så vill. Det är inte var vecka det händer kan jag säga.

När jag nu sitter vid lånad dator måste jag förstås kommentera lite från dagens tidningskonsumtion. I SvD Näringsliv har Lexus en helsidesannons, en intervju med Per-Anders Hörlin, en nöjd Lexus-ägare. P-A är mellan femtio och sextio, ledigt klädd i uppknäppt randig skjorta och fräscht solbrun. Han säger så här:

”Jag hade tidigare en diesel-SUV. Min familj tyckte det var skämmigt för det hördes lång väg när jag kom. Visste precis vilken bil jag ville ha istället men blev inte färdig att ta steget. Förrän den där dagen på McDrive. Tjejen kunde inte uppfatta min beställning i micken och bad mig stänga av motorn. Då insåg jag att det var dags att beställa den Lexus RX 400h med hybridteknik som jag funderat över en tid. […] Känns som att byta från lastbil till limousine.”

Det där är ett resonemang som jag tror är allmänmänskligt. Vi har alla varit där: man sitter i den högljudda SUV:en, fan vad man är sugen på hamburgare och pommesfrites och läsk, glider upp framför micken, men, fan, hon hör ju inte, bäst jag byter bil! En sån klassiker.

Sommarprognos

Pianot och stråkarna ramar storartat in orden om tårar vid farväl. Cymbalerna börjar brusa och ikväll ska han bli full för kärlekens skull. Det är mycket vackert. Det är som sagt något av det bästa just nu. Men samtidigt har jag svårt att tvätta bort bismaken. För varje gång Plura säger ”Hey!” och trummorna, basen och orgeln fyller i målas lätt obehagliga bilder upp framför mina ögon: Det är svensk sommar, kanske förfest, kanske fest, eller efterfest, hon är barfota och skapligt packad, sträcker händerna i luften, det halvfulla glaset i ena handen; hon skrålar med i titelraden och känner faktiskt att, ja, nu är jag full – för kärlekens skull! Sedan sluter hon ögonen och börjar dansa som den tjugo år yngre Mikael Nyqvists Underbara älskade-karaktär hon är. Den här bilden solkar ner stämningen lite, och den är så bound to happen. Det är något med harmonierna och instrumenteringen som inte bara andas ”senapsgas och rosor” utan också lockar fram minsta rajrajpårödvins-tendens. Å andra sidan lär inte jag heller vara den som bangar på att dricka lite för kärlekens skull. Vi får väl se.

I övrigt kan jag informera om att jag i detta nu sitter på ett bibliotek. Det känns inte bra. Jag var förbi InLife och lämnade in min dator tidigare under dagen eftersom den helt plötsligt bara klappade ihop. Bara Gud vet när livet börjar igen. Förhoppningsvis inte senare än nästa vecka men jag vågar inte ens spekulera. Jag hade mest tänkt gå dit och höra vad de trodde kunde felet men det var bara att fylla i en felanmälan och lämna bort den. Inget snack, bara verkstad.

Glad skit

Idag slötittade jag på Tom Ahlandhs dokumentär "Vi hänger mé", ett porträtt av gamle alkobrallan Uffe Larsson - en ganska deppad liten sak i sin nya Hepatit C-look. Plötsligt slog det mig att jag numera väger mer än den, som det stod i tablån, en gång så runde och glade Uffe Larsson. Att jag precis betalade den sista fakturan till ett, det senaste halvåret obesökt, träningspalats (SATS Telefonplan), gav mig en funderare jag inte välkomnade.

Uffe Larsson turnérar för tillfället land och rike runt med en föreställning om hans hjälte Lennart "Nacka" Skoglund, som föddes och växte upp i samma hus som jag bor i. I huset finns numera en tapetserarbutik i vilken jag tycker att Larsson borde göra slag i saken och klä in den där stolen med sin överblivna hud, som Carina Berg tipsade om för nåt år sen, för att knyta ihop säcken liksom.

Ett besök vid skivorna

Jag stod framför mina cd-skivor idag; hade glömt laddaren på jobbet och datorn gick på reservström. Det var första gången på de tre månader som jag har bott i min nuvarande bostad som jag skulle lyssna på en skiva, jag fick till och med plugga in cd-spelaren i väggen, tidigare låg kontakten och bara drog till sig damm.

Det går att hitta en del fint. Exempelvis lyssnade jag på svenska Peauxs självbetitlade album i röd digipack, vackra Steve Reich:ska xylofonrepetitioner och ett och annat lite tristare pukspår. Jag köpte den på Uppsala skivbörs för sådär en fem år sedan, efter att jag hade sett dem uppträda på Norbergsfestivalen. Men den sammatagna upplevelsen vid skivhyllan är trots allt besvikelse, nästan ledsamhet: vad är allt detta, varför är allt så dåligt, varför köpte jag dem, varför står de här? Det är spår från tillfälliga nycker och korta, intensiva insnöanden som gör mig mest bedrövad: där står Black Uhuru och Israel Vibration, där står Lucy Pearl och Jaguar Wright, DJ Food, Poles misslyckade hiphopflört och ett rätt ansenligt gäng Anticon- och andra altrap-skivor. Skivorna från tonårens dykningar ned i den riktigt djupa och grisiga subkulturen är borta sedan länge, vilket är skönt; att tvingas konfronteras med minnet av italiensk gore-/splatterinfluerat synthnoise skulle bli för mycket; jag skulle bli förbannad. Nu står jag alltså snarast lätt nedstämd och pendlar med blicken från vänster till höger och tillbaka igen över de några hundratals titlar som hänger med flytt efter flytt men som nästan aldrig spelas.

Några saker att å andra sidan glädjas över våren 2007: välproducerad blackmetal, kokt potatis på knäckebröd, fruktsallad och Eldkvarns nya.

22 well spent minuter

Aprils roligaste händelse sedan torsdagens 30 Rock, där ju som sagt Will Arnett gjorde ett lyckat minigästspel, men där Liz också räknar upp Hitlers födelsedag som en av aprilhögtiderna och därmed ett möjligt datum för Jack att skjuta av fyrverkerier i direktsändning, är Aris tur genom gaydiscodansgolvet i söndagens Entourage. Det är i sådana lägen den serien är som allra bäst: Ari har brådis och måste ta sig förbi ett hundratal barbröstade och välrakade jeanshunkar för att komma upp på ovanvåningen och rädda Lloyd från att bli gängvåldtagen av ett gäng på en. Han biter sig i underläppen, kramar handdatorn och måttar återhållna smockor till höger och vänster. Det är så fantastisk tv. Om du frågar mig.

30 Rock och så vidare

För några månader sedan jämförde Einar 30 Rock med Arrested Development i min Myspace-gästbok. Han tyckte att den förra lånade mycket från den senare, användandet av cameos, inklippssekvenser och ljudläggning, och alla namnskämt till exempel. I hans spaning, som jag tycker stämmer fint på många sätt, jag vill även lägga tempo och viss musikanvändning/-läggning till listan över 30 Rocks lån eller influenser från A.D., noterar han också att det går att se likheter mellan många av karaktärerna i respektive serie: Jack–George, Liz–Michael, Kenneth–Buster. Det köper jag också.

Men jag tycker inte att det per automatik behöver vara något negativt att man gör referenser till och låter sig inspireras av något tidigare om det görs på ett fyndigt sätt (det tycker inte Einar heller). Jag tycker att 30 Rock ofta är briljant roligt, tempot är högt och det roliga ligger framförallt i små detaljer och ofta ganska oväntade skämt.

I det senaste avsnittet, det artonde, blir förhållandet mellan 30 Rock och A.D. officiellt när Will Arnett, också känd som G.O.B., gästspelar som en homosexuell påläggskalv från västkusten, ute efter Jacks plats. Arnett spelar exakt samma roll som i A.D. förstås. Det är skitkul och ett härligt kärt återseende. Skillnaden är möjligen att man tidigare inte fått se honom i kortkort frottebadrock. Eller fick man det?

Mat och väder

Klockan tio går jag upp, vet vad som väntar, nöjer mig med en slät tallrik fil och två kaffe i kopp med fat. Någonstans mellan halv tolv och tolv är det middag, förrätt först, smörgåsbord med ton av påsk, sedan kött. Gräddglass och rårörda hallon på det. Vid två är det kaffe som serveras med wienerlängd, prinsesstårta och schwarzwald, påtår. Klockan fem är det kvällsmat, ytterligare ett smörgåsbord. Och vid åtta är det kaffe igen, sju sorters kakor. Allt som serveras är så långt från GI som bara kan tänkas. En godisskål står framme dygnet runt och fylls på med jämna mellanrum, botten får aldrig synas. Och det smakar ju juste, inget direkt att klaga på, men min kropp är inte van vid det här kaloriintaget, och min mun och svalg och strupe känner knappt igen de smaker och konsistenser som bjuds. Det är gamla människors fest- och högtidsmat, i mitt fall i vegetarisk variant. Med risk för att uppröra de kultur- och värdekonservativa, men jag tror att de får räkna bort mig i det här sammanhanget. Chansen att jag lagar något liknande på egen hand i framtiden är nog lika med noll.

I övrigt är det intressant hur gamla människor (farmor) kan intressera sig så till den milda grad för vilken temperatur det är och för vädret generellt. Särskilt som det sällan är aktuellt att gå ut och faktiskt förnimma temperaturen med den egna huden. Allt handlar om att ha koll på läget, det är extremt viktigt. Saken måste kollas och uppmärksammas fem-tio gånger om dagen. Kanske har det att göra med att bo på landet, att temperatur, väder och årstider alltid har varit något verkligt viktigt, för sådd, för skördar, för djurskötsel och så vidare. Jag vet inte. Men det verkar ju dessutom som "hela svenska folket" är lika intresserade. Man brukar tala om vädret som det ultimata kallpratsämnet, men är det verkligen så enkelt som att det är den absolut minsta gemensamma nämnaren mellan människors kunskaps- och intressesfärer? En vanlig kort nyhetssändning går ju grundligt igenom dagens (!), morgondagens och övermorgondagens väder, och ibland så länge som upp till en vecka framåt. Varje gång det snöar, regnar, (sol)strålar eller blåser lite mer än vanligt blir det förstasidesstoff. De senaste dagarnas rapportering från norra Sverige är ett färskt exempel. SVT, eller om det var TV4, skickade till och med ut en kvinna till fästet vid Höga kusten-bron för att rapportera live, så angeläget kändes det. Det verkar finnas ett verkligt intresse, huruvida det är genuint eller en konstruktion låter jag vara osagt. Själv har jag ett väldigt otight förhållande till temperatur och väder. Det är kanske inget som utmärker just mig från dig. Men för mig känns det i alla fall som att bara själva ägandet av en utomhustermometer är att ta i. För handen på hjärtat, hur tar man tillvara den information en termometer kan ge, och på vilket sätt påverkar den kunskapen ens liv i någon riktning?

Lite om livets onda och om livets goda

Länge har jag levt med föreställningen att jag inte blir sjuk, det var till och med lite min grej, han som klarar sig undan sjukan, det var jag det. När jag jobbade som brevbärare var jag "sjuk" två gånger på två månader, tre-fyra dagar i stöten, men det handlade ju inte om något annat än att livsledan behövde medicineras med några säsonger HBO-producerat. Nu är jag sjuk på riktigt, äkta vara, för andra gången på en dryg månad och det känns inte rättvist. Var tog min grej vägen, och vad fan finns kvar, vad kan jag nu känna tillfredsställelse över; att jag fortfarande aldrig har haft hål i tänderna? Kul. Jag har också haft en riktigt skev bild av hur det är att vara sjuk, tidigare då jag ju aldrig blev det. Jag tänkte att, vafan, det verkar ju rätt soft, man sveper en filt om sig, kollar på några filmer eller serier, dricker nyponsoppa och the. Lite som essensen av allt jag verkligen gillar att göra, med fullt stöd i sociala normer för aktivitet/passivitet. Men så är det ju alltså inte.

Men inget ont som inte har något gott med sig, som jag brukar säga. För nu kan man ju äntligen börja förstå, relatera och sympatisera med seniorerna som klagar över värkande leder och lemmar, det gör ont att stå, ont att gå, ont att sitta, ont att ligga. Precis så känner jag det nu. Och det är inte ett behagligt liv. Lägg till det en riktigt tung frossa, varvat med svettningar, och jag kan nästan börja föreställa mig hur det är att ligga på detox.

Under en av ovan nämnda "sjukperioder", för ett och ett halvt år sedan, då jag sålde arbete till Posten för typ fyra tjugor i timmen, plöjde jag de dittills sända Entourage-säsongerna. Vad härligt det var! Att byta postsortering och -utdelning i ett skithål på Lidingö mot att hänga med Vince och gänget i Änglarnas stad. Sol, pengar, champagne, snygga människor. Jag drogs in i den ljuva tillvaron helt och hållet, jag var där, en av dem. I ett par dagar. Och det är också med mycket stora förhoppningar och viss längtan jag ser fram emot andra delen av tredje säsongen. En lågoddsare är väl att Ari och gänget hittar tillbaka till varandra, så måste det ju bli. För feelgood-tonens skull. Att de sista Sopranos-avsnitten dessutom börjar sändas samma kväll, söndag, innebär att lyckan är gjord. Söndagar (eller måndagar, för att vara korrekt) blir därmed under några veckor vårens absolut viktigaste och bästa dag. Det är inte ofta man har anledning att konstatera det.

Om folk som är som folk är mest

Nu har jag varit utan en faktiskt tv i tre månader. Tv-tiden har ersatts av andra media och när det blir för ledsamt att äta pasta i ensamhet och tystnad drar jag på gårdagens Aktuellt eller någon lättsam pratshow via svt.se. Nu är jag i föräldrahemmet över natten och påskhelgen spenderas hos farföräldrar i mitten av ingenstans. Här tittas det på tv. För tillfället ser jag Postkodmiljonären och förutom den orafflande frågesporten får jag följa med Friends-Kim när hon delar ut pengar i Nordmaling. Det är ett bra tillfälle att fräscha upp bekantskapen med det svenska folket. Ute i landet har man permanentat hår och stor tröja om man är kvinna, flerfärgad täckjacka och keps om man är man, man ler när tv är på besök och alla väger 100 kg. Men kanske framförallt: man blir skitglad när man vinner 100 000 kr. Det måste man ju säga, att det skulle ju inte sitta fel, men jag skulle inte kasta mig om halsen på budbäraren med glädjetårarna sprutande för den saken. Jag är blasé och avtrubbad jag vet. Inför det hemska och inför det fantastiska. Men vad är det för värld de här människorna lever i? Nu är det ju kanske inget direkt angeläget alternativ när jag är ute och shoppar efter politiska ideologier, men nationalismen känns allt mindre aktuell. Så mycket kan jag i alla fall säga.

Rise and whine

Jag måste skaffa ett larm. Ett som fungerar. Tidigare har jag i alla år använt en vanlig hederlig väckarklocka, modellerna har skiftat, analog, digital, men jag har alltid haft en. I höstas skolade jag om mig, jag började förlita mig till mobiltelefonen. Och i vissa fall både telefonen och Awaken/iTunes. När jag flyttade i januari slängde jag väckarklockan eftersom det kändes så jävla 1900-talet med en apparat vars enda syfte, i princip, är att väcka. Men den senaste tiden har jag allt oftare sovit förbi larmet och med andra ord missat att gå upp. I de flesta fall har det varit på helger (då jag också måste ställa larm för att över huvud taget komma upp) eller andra lediga dagar. När jag har ett mål med dagen, åtminstone de första timmarna, brukar det inte vara något alls problem att vakna och gå upp. Jobbigt är det ju alltid. Men det har gått fint, till nu. På schemat denna vecka stod tre föreläsningar plus en inlämningsuppgift. Det kan man ju tycka är ganska rimliga krav att ställa på en vuxen människa. Och uppgiften var inga problem, det tog ett par timmar, piece of cake om vi inte lägger vikt vid kvaliteten. Däremot misslyckades jag med att komma upp och iväg till lektionerna vid två av tre tillfällen. Telefonen börjar ringa, jag vaknar, jag ställer om den, den ringer igen lite senare, jag skiter i det, sover vidare, glömmer, drömmer. Och vaknar med ångest och självförakt strax innan lunch.