Rise and whine

Jag måste skaffa ett larm. Ett som fungerar. Tidigare har jag i alla år använt en vanlig hederlig väckarklocka, modellerna har skiftat, analog, digital, men jag har alltid haft en. I höstas skolade jag om mig, jag började förlita mig till mobiltelefonen. Och i vissa fall både telefonen och Awaken/iTunes. När jag flyttade i januari slängde jag väckarklockan eftersom det kändes så jävla 1900-talet med en apparat vars enda syfte, i princip, är att väcka. Men den senaste tiden har jag allt oftare sovit förbi larmet och med andra ord missat att gå upp. I de flesta fall har det varit på helger (då jag också måste ställa larm för att över huvud taget komma upp) eller andra lediga dagar. När jag har ett mål med dagen, åtminstone de första timmarna, brukar det inte vara något alls problem att vakna och gå upp. Jobbigt är det ju alltid. Men det har gått fint, till nu. På schemat denna vecka stod tre föreläsningar plus en inlämningsuppgift. Det kan man ju tycka är ganska rimliga krav att ställa på en vuxen människa. Och uppgiften var inga problem, det tog ett par timmar, piece of cake om vi inte lägger vikt vid kvaliteten. Däremot misslyckades jag med att komma upp och iväg till lektionerna vid två av tre tillfällen. Telefonen börjar ringa, jag vaknar, jag ställer om den, den ringer igen lite senare, jag skiter i det, sover vidare, glömmer, drömmer. Och vaknar med ångest och självförakt strax innan lunch.